“Den heliga Valborg” – kallades den kvinna som mot slutet av sitt liv var föreståndarinnan för det kända nunneklostret i: “Heidenheim an der Brenz” i Tyskland, och efter sin död blev förklarad helgon. Hon föddes enligt skrönorna år 710 och dog 69 år senare med ett leende på sina bleka läppar.

Anledningen varför jag skriver om henne är för att det indirekt (reductio ad absurdum) är hennes fel att man varje år i April (för massor av år sedan), brände människor bål för att hålla ondskan och häxorna borta. Nu var det inte själva Valborg som förespråkade människooffer i jakten på “Lucifer”, utan detta morbida inslag i högtiden som vi känner till den i dag, grundades i den kult som uppstod 20 år efter hennes död.

Under 1400-talet, fram till 1600-talet, torterades, brändes och mördades män och kvinnor runt om i Europa eftersom man ansåg att de hade haft samröre med djävulen. Det kvittar hur mycket de oskyldiga bedyrade sin oskuld, allt var farligt som gick emot kyrkans makt, och däribland fanns människor som hade ägnat sitt liv åt läkekonst eller vetenskap.

Häxförföljelserna tog ordentlig fart efter påven Innocentius VIII välgsignelse år 1487, och i samma veva släpptes bestsellern: “Malleus Maleficarum”, dvs. “Häxhammaren”, som var en mycket uppskattad guidebok till hur man identifierade häxor och plågade livet ur dem.

Kanske kan Bibeln ge oss ett svar var detta incitament kom från?

“Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som bedriver trolldom och ingen som söker råd hos de döda …”

(5 Mos. 18:9-11)

Som ni säkert förstår kunde man anklaga vem som helst för svartkonst, det var speciellt användbart om man var sur på sin granne, eller om man blev ond på den vackra bondflickan som hade gett bort sitt hjärta till en annan. Man sade helt enkelt att hon hade förhäxat en man att han till den milda grad inte kunde tänka på något annat. Idag kallar vi detta tillstånd för förälskelse och det är inget man behöver döda någon för om känslorna inte är besvarade.

I Europa, liksom i Sverige, uppstod anklagelser om häxeri ofta när någon drabbades av någon sjukdom eller olycka. Ganska otippat tog man barns fantasier i beaktning under de här århundraden, men även deras drömmar fick stor betydelse eftersom man trodde att de var sanndrömmar. Det var inte ovanligt att barn fick vittna i rättegångar mot häxor, dessa barn kallades på sin tid för “visgossar” och reste ofta runt i landet (Sverige) mot betalning och vittnade mot anklagade män och kvinnor. Stackars den förälder som hade varit dum mot sitt barn, han eller hon riskerade bokstavligt talat sitt liv om de hade hamnat i onåd med sin avkomma.

Om man i en rättegång i Sverige blev dömd för trolldom, innebar det att man dömdes till döden genom halshuggning. Om man var på glatt humör, torterade man gärna de dödsdömda innan halshuggningen så att deras lidande blev så långvarigt som möjligt. Tvärtemot vad man gjorde på kontinenten, brände man inte ofta levande människor på bål i Sverige. De som hade tur blev bara pryglade tills de var helt förstörda och utvisades från landet för all framtid

Den heliga Valborg fick drygt 100 år efter sin död, ett stor följe av olika kulter, och dessa sysslade långt tidigare innan 1400-talet med förföljelse av människor som opponerade sig mot de katolska prästerskapen. Innan man ens använde ordet häxa, använde man sig av ordet “kättare”, och även dessa onda människor brändes på bål av den allsmäktiga kyrkan.

Den romersk-katolska kyrkan inrättade år 1184 en institution för uppspårandet av människor som sysslade med trolldom och häxeri. Man kallade denna institution för “inkvisitionen” vilket var en domstol med egna regler och lagar. För att ge mer pondus åt dessa domstolar, sade man att de som valdes till detta: “Sanctum officium”, dvs. det heliga ämbetet, var guds representanter på jorden, och dessa hade en helig uppgift att sålla bort djävulens lakejer. Det är faktiskt synd att de inte satte fyr på sig själva.

Bannbullan “summis desiderantes affectibus” som infördes mot kätteri år 1484, blev förebilden för den utbredda häxjakten, och att idag hylla Valborg, eller fira valborgsmässoafton känns för mig i varje fall helt absurt. Jag hedrar hellre alla de mördade människorna, för även om det fanns något rötägg bland alla de som brändes, var majoriteten oskyldiga.

Vi skriver:

“Imparibus meritis, pendent tria corpora ramis,
Dismas et Gesmas, media est divina potestas.
Gestas damnatur, Dismas ad astra levatur …”

– och hoppas de vilar i frid.