Kära bloggläsare, min första semester av två detta år är över, och det är dags att åter sätta sig framför tangentbordet och låta orden flöda. Vad är då inte bättre än att börja nästa uppsjö inlägg med något som de flesta av oss förknippar med sommaren …

Jag och de klassika hängmattorna (två träd, en hängmatta) – har ett alldeles särskilt förhållande. Jag är den part i förhållandet som älskar hängmattor, men hängmattorna är den part i förhållandet som inte tycker om mig. Av den enkla anledningen har vi aldrig kommit överens riktigt, och jag trillat i gräset så snart jag försökt att hoppa i famnen på en sådan vacker tingest.

Drömmen om den perfekta hängmattan kvarstår, men jag borde nog förbereda mig på att sådana äventyr inte kommer gratis. För att kunna få uppleva den himmelska njutningen det innebär att ligga som en slokande banan i en skön skugga, måste jag nog se till att fixa balansen.

Det är på intet svårt att lyfta det ena benet och låta det sjunka ned i den mjuka väven; det blir först svårt när man ska göra den s.k. “Edmund Purdom-manövern” (han var en klassisk skådespelare av den gamla skolan).

Denna manöver går ut på att man håller ena armen usträckt med handen som stöd mot ett träd, medan den andra armen är utsträckt på det motsatta hållet och den andra handen håller ett flexibelt tag om hängmattans uttänjda resår.

När man bemästrar att göra dessa saker samtidigt, lyfter man sakta det högra- eller vänstra benet (beroende på hur man står), och låter foten erfara kontakt mot väven. Nu börjar man sakta trycka med foten så att hängmattan trycks ned mot marken, och efter ett par sekunder drar man försiktigt foten mot kroppen så att resåren rör vid benet.

NU ÄR DET SOM DET FANTASTISKA SKA HÄNDA!!!

Snabbt som en påtänd vessla med chilli i baken, ska man släppa taget om hängmattans resår med handen; vrida kroppen med ryggen mot hängmattan tills man hittar den perfekta vinkeln och falla ned mot väven samtidigt som man släpper stödet mot trädet. Gör man denna manöver och alla moment perfekt, faller man ned i hängmattan som en mogen frukt och utbrister: “Ahhhhh …” 99 av 100 gånger jag har gjort det, låter det snarare: “Aj som f-n!” Visserligen kan man fuska, och köpa en sådan där hängmatta som är fastnitad i metallrör, men säg mig var är tjusningen i det?

När jag minns tillbaka på barndomens söndersolade dagar, minns jag klasskamraters fädrar och mödrar som hade förfinat tekniken att hoppa upp och vila i en hängmattar. Jag minns speciellt min klasskompis Magnus pappa som jobbade som brevbärare. Han kunde konststycket att hoppa upp / ned i en hängmatta med en bricka apelsinlemonad utan att spilla en enda droppe. Att han var drygt två meter lång var inte till hans fördel, men det gick lika bra varje gång.

Drygt trettio år senare beundrar jag fortfarande denna människa, denna Superman i blå uniform. Jag vet att det finns en hängmattar för mig där ute, men det kommer nog kräva lite mer övning. Tills dess får jag vila mellan två träd i drömmarna.