När jag slutade gymnasiet någon gång i början på 1990-talet och efteråt skulle påbörja min långa färd mot högskolan via Komvux, gick jag en slags biologikurs på två veckor under sommaren som verkade spännande. Vi var ett muntert gäng som dök upp den första dagen, lite visste vi då vilka hårda prövningar vi skulle tvingas utstå; prövningar som till denna dag får Indiana Jones äventyr i Sydamerika att framstå som löjliga små picknickar. Vissa pojkar blev män där i den vilda naturen efter sommaren, andra fick oläkta skavsår. Jag minns till en början hur vi färdades till skånska stränder i små japanska bilar, vandrade upp och ned för kullar på jakt efter säregna blommor och märkliga buskar med latinska namn: Betula pubescens, Corylus avellana, Crataegus laevigata m.fl. Jag glömmer aldrig hur jag armbågade mig genom bokskogar och eterneller, kysste brännässlor i solsken och kastade vatten i guldskimrande bågar som fjärilar gjorde flygkonster under. Det var overkligt vackert. Det var magiskt, en sommar njuta av … njae, inte riktigt.

Hela expeditionen (ca. elva personer) – hade begett sig ut i de fagra nejderna i lätt mundering, intet ont anande om alla myggors kommande angrepp. Jag som vanligtvis var en stilig karl, trodde världen (vildmarken), bäst kunde upplevas i ett par khakishorts som var två storlekar för stora. Med vita tennisskor på fötterna (utan strumpor), anteckningsblock i högsta hugg, och en något överförfriskad svart, T-shirt som lystrade till namnet: “For those about to rock” – var jag redo för det mesta, trodde jag. Då hade jag inte räknat med att trampa i hästskit, få örfilar av neonblå flugor eller känna skräcken av getingars kittlande vingslag mot mina håriga lår. Huga!

I den mån det krävdes vig akrobatik att nå avlägsna objekt i floran, var jag alltid den i gänget som fick klättra uppför något stackars träd och lyfta ned något exklusivt löv för allas vår beskådan. Vad jag inte visste vid många av de här strapatserna, var att mina bleka skinkor ibland bländade åskådarna, vilket fick vår lärarinna att blossa upp med fullröda kinder. Kanske sade hon något i stil med:

”Skydda era ögon ungdomar, näcken är lös i skogen!”

– men några sådana uppmaningar nådde aldrig mina öron, så jag fortsatte klättra när det behövdes och var en sorts apmänniska med renrakat huvud.

Våra upptäcksfärder tog oss kors och tvärs över Skåne i rasande hetta. En eftermiddag besökte vi Stenshuvud i Kivik. Uppdraget var att hitta de allra finaste äppelträden. Jag hittade bara snygga fruntimmer på stranden och satt där och ugglade tills någon drog mig i örat och fick mig på bättre tankar. Någonstans i bakhuvudet formades de initiella tankarna till ett myteri, men vi befann ju oss inte ute på sjön kom jag på, därför fick alla tankar om uppror och mina Spartacus-ambitioner att släppa slavarna fria, evaporerade lika fort som svettdropparna på min bleka panna.

Jag vantrivdes ovanligt mycket i ett par dagar på grund av hettan, och förbannade mig själv för att jag hade anmält mig till kursen, men så hände det något en dag när vi var öster om Smygehamn. Jag hittade en själsfrände, en fyrfotad kviga med rödrosig nästipp och vackra ögon. För att inte röja hennes identitet kan vi kalla henne Rosa. Rosa var en ung tjejkossa som ännu inte fått kalvar, men säkerligen inte slupit undan massa efterhängsna tjurar för det. Det syntes på hennes figur och välbalanserade gång att hon var “orörd”, och som sådan föreföll hon självsäker och kaxig, en djurens variant av sångerskan Christina Aguilera skulle jag kunna tro.

Hon och hennes “posse” (tjejgäng), stod och idisslade en förmiddag när vi var ute på exkursion. Uppdraget för dagen var att bege oss ned till stranden där det fanns en gammal ugn som man en gång i tiden använt för att göra stora lerkrukor i. Runt om den stora och breda ugnen fanns det olika svampsorter. Det var vår uppgift att rita av de här svamparna och sedan ta reda på vilka de var.

För att komma ned till strandpartiet skulle vi alla bli tvungna att gå en smal väg genom “bushen”, denna lilla väg var kantad av taggtråd och bakom taggtråden, på ömse sidor – stod Rosa och hennes polare och stirrade på oss. Jag plockade upp min väska (en ICA-kasse), full av godsaker som jag hade tänkt äta till lunch (frukt och smörgåsar) – och satte fart mot ugnen efter att vi fått vår genomgång av lärarinnan. Kurrandet i magen hade satt liv i benen på mig och jag tänkte jag nog skulle hinna svälja ett äpple innan jag kunde doppa tårna i sanden som inte var så där värst långt borta.

När jag hade kommit halvvägs upptäckte jag att jag var helt ensam på vägen och stannade upp. När jag vände mig om såg jag att de andra stod drygt 100 meter bakom mig och hade inte rört en muskel. Något hade skrämt dem.

För ett ögonblick trodde jag de sett en orm i gräset eller något liknande, men de pekade i riktning mot kossorna och skakade på huvudet, men jag kunde inte se något ovanligt med dem. Hela inhägnaden var dessutom i bra skick. Inget var sönder eller trasigt, så människa och ko / kviga, kunde samexistera på samma plats utan att den ena attackerade den andra med stålhättade klövar. Det verkade inte som om mina kurskamrater eller lärarinnan förstod det. De stod kvar som fastfrusna och visste inte riktigt vad de skulle göra.

Just i det ögonblicket kände jag en blick i nacken och snurrade runt. Där bakom mig stod Rosa (täcknamn) och dreglade med glittriga ögon. Jag tyckte hon såg söt ut och sköt iväg ett leende:

”Yo …”

Mina fjantiga kurskamrater höll avståndet och jag fattade ingenting. Jag trodde på fullt allvar att de hade tappat förståndet.

Efter en kort stund såg jag hur de gick tvärs över parkeringen och var på väg mot ett husvagnsområde. Jag visste att det fanns en annan väg där långt borta, och det var uppenbart att de inte vågade trotsa “kossemaffian” och skulle hellre gå runt hela området; ett äventyr som skulle kosta dem drygt trettio minuter.

Jag suckade och började rota i påsen. Någonstans där mellan svettiga ostmackor, blöta bananer och påtända myror fanns det ett saftigt äpple jag var sugen på. När jag hittade det, flög det upp ur påsen och jag började hamstra som om jag inte sett mat på fyra år.

Ett bett följdes snart av två, och medan jag stod där och skvätte äppelsubstans på min Ac/Dc T-shirt blev jag medveten om att Rosa stod och iakttog mig. Hennes ögon var fixerade i mina och jag kunde nästan höra hennes tankar:
”Rolig figur, håriga ben, blank panna, haha – ge hit mat nu, muu!”

Äppelskrutten som dinglade mellan tummen och pekfingret påminde mig om ett sargat muslik som dött i ett ecstasyrus. Jag kastade det slarvigt över axeln och träffade en av Rosas kompisar som inte var road över mitt improviserade diskuskast.

Stirrande fortsatte, och jag kunde svära på att Rosa försökte ta reda på vem jag var genom att göra en primitiv psykoanalys.

”Är han ond eller god?”

”Jag är god”, tänkte jag, men avslutade inte tankekonstruktionen eftersom jag hittade en mjuk banan i påsen som jag tänkte räcka över till min nya vän. Den saggiga frukten var lika imponerande som Göran Perssons dubbelhaka, men den fick duga. Jag sträckte ut armen och log som en tant som just upptäckt att hon hade 124:- kronor kvar på pensionen efter att alla räkningarna var betalda:
”I come in peace …”

Kvigan bara stirrade på mig och ville inte ha bananen. Helt plötsligt förstod jag mitt misstag. Vem i sitt friska förstånd och alla kossor hemma (fniss) hade käkat upp något som en främling tryckt upp i nyllet på en? Inte jag, inte Rosa.

Jag bet av en bit och tuggade:

”Mmm …”

– sedan lade jag resten på trädstolpen som stack upp ur marken och började gå därifrån. Rosa stod kvar, men nu hade hon släppt mig med blicken och stirrade på bananen. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag bara vandrade mot ugnen. Där borta i fjärran kunde jag se hur mina kära kurskamrater fajtades med getingar och myggor och kunde inte låta bli att skatta för mig själv.

Efter ett litet tag var vi alla samlade igen och jag fick både höra hur modig jag var och tramsig jag var som hade stått och stirrat på kossorna i hagen; men faktum var att de, speciellt Rosa, också hade studerat mig. Jag antog i en framtida värld skulle vi och djuren vara jämlika, men det skulle dröja många år.

När jag började leta efter svampar i det mörkgröna gräset, kunde jag svära på att någon kallade på mig, men då jag inte talar flytande mu, kunde jag inte avgöra om det var Rosa eller om det var min mage som gjorde uppror.

När exkursionen var slut vågade mina kurskamrater gå samma väg jag gått, för då var de fyrbenta djuren borta. Någon bonde hade väl dragit in dem i värmen. Uppe på trädstolpen fanns ingen banan kvar när jag passerade den, men istället en äppelskrutt. Jag tog den upptäckten som ett omen och vandrade vidare.

I dessa dagar, om jag tvunget måste ut på äventyr, tar jag bara med mig vindruvor. Dessa lämnar inga spår efter sig, eller lockar till sig djur som kan läsa människors tankar.