Platsen var Venedig, året var 2007, jag stod utanför huset där Marco Polo bodde och undrade hur kort han egentligen var. Dörren som ledde in till det slitna huset var inte stor, och hade jag varit aningen längre hade jag förmodligen fått krypa in på mina bara knä för att få en skymt av det mörka innanätet. Jag fumlade med min karta som var av den typen man måste vika tolv gånger innan den återgår till sitt ursprungsläge. Efter ett par försök såg den prydlig och fin ut och kunde få plats i brösfickan på min genomsvettiga skjorta.

När jag knackade på hos Polo den sommaren kom det ingen och öppnade. Han var förmodligen inte hemma, säkerligen ute på någon äventyr i bortre Orienten där han skulle förmedla kontakter mellan handelsmän och furstar. Senaste gången någon såg honom i trakterna (Italien) – var året 1324, en annan värld, en annan tid, men det som hade dröjt kvar var hemorten, om än en mycket gammal dam, och legenderna om hans vida resor. Många berömda män hade stått där jag stod och väntat på att bli insläppta, men några spår av deras besök fanns inte att finna, ej heller kastade Polos hus någon bister min i min riktning, att jag besviket fick vandra vidare mot något annat utflyktsmål.

Inga dörrposter är raka i Venedig. Alla hus är lite så där skeva att man undra om de när som helst ska braka ihop, men trots att staden är sliten, fasaderna nötta och golven vilande på sargade pålar i vattnet, ger den sig inte; vilket är tur för alla dem som finner staden förtrollande och en smula magisk. Varje gång jag kom på besök höll sig det gröna havet på avstånd, och även denna gång slapp jag gå på tunna plankor på Markusplatsen där Leonardo Da Vinci en gång kom bärande på sina codexrullar. Två år tidigare var just Markusplatsen föremål för en filminspelning. Lasse Hallström regisserade Heath Ledger (1979 – 2008) i “Casanova”, och ropade: “Cut” och “Thanks”, men även detta missade jag. Jag följde istället duvornas flykt ut mot lagunen, förhoppningsvis lite mätta av turisternas brödsmulor och mindes att självaste James Bond (Roger Moore), körde upp på torget från vattnet i en motordriven gondol i filmen “Moonraker” i slutet på 70-talet.

Doften av Adriatiska havet är svår att beskriva. En ljum och varm sommardag kommer den bärandes på hågkomsten av alla som en gång färdats på dess vatten. Har man en förmåga att föreställa sig hur det kunde ha sett ut för femhundra år sedan, kan man för sitt inre öga se handelskepp segla in i hamnen och lägga sig jämsides med pirkanterna som finns lite överallt.

Dogepalatset bredvid Markusplatsen är en ståtlig byggnad. Vid mitt första och enda besök sprang jag direkt upp på andra våningen via den gyllene trappan: “Scala d’Oro” på innergården för att njuta av renässansprägeln. Väggar och tak var omsorgsfullt belamrade med konst och gamla vapenklenoder, det kändes som att komma hem, särskilt för mig som är fullkomligt förälskad i historia och kultur. Den tidigare regeringsbyggnaden och dogens residens gjorde mig inte besviken, tvärtom kände jag en ännu större fascination för arkitekturen och hantverksskickligheten med vilket man fortfarande bländade besökare så långt efter sin tillkomst.

En “doge” var förr i världen den den högste ämbetsmannen i Amalfi och Genua, förutom Venedig. Varför det blev så har att göra med att öarna som skulle bli staden Venedig, befolkades av många försvarslösa människor under folkvandringstiden. Dessa flydde bl.a. från germanernas krigslystna svärd och höll på att bli erövrade av langobarder (tyska stammar) och kroater. Man insåg tidigt att man behövde någon som kunde leda försvaret mot alla angrepp, men även någon som kunde styra Venedig. Detta ledde till att man år 697 skapade ämbetet. Den förste dogen hette Paolo Lucio Anafesto, och var säkert lika förtjust i krig som sina efterföljare.

Allt detta for genom hjärnan när jag hörde mina egna skor eka i korridorer som hade byggts för flera hundra år sedan, och mest magnifikt av allt var Stora rådets sal: “Sala del Maggior Consiglio” på övre våningen med sina många målningar av Tintoretto (Jacopo Robusti 1518 – 1594). Upphöjt, som på en scen, fanns den plats där alla de tidigare dogarna brukade skåda ut över åhörare och bestämma över liv och död. Denna sal, däribland Tiomannarådet sal: “Sala del Consiglio dei Dieci”, användes inte enbart i politiska syften, utan kunde även vara plats för rättegångar som antingen skickade människor direkt till: “Sala del Tormento” – tortyrkammaren, eller till fängelsecellerna som ligger direkt i anslutning till: “Ponte dei Sospiri”, dvs. suckarnas bro.

Där, i Stora rådets sal, blundade jag och försökte föreställa mig hur det lät när Napoleon Bonapate stövlade in och beordrade sina män att plundra palatset, eller hur den riktiga Casanova föll på sina knän och bad om förlåtelse. Jag minns hur jag kände på väggarna i de mörka fängelselokalerna på ovanvåningen, och undrade hur det måste ha känts att veta att man bara hade ett fåtal timmar kvar i sitt liv. Nu lyckades Casanova fly sin dödsdom genom att rymma genom ett hål i taket, men många andra hade inte samma tur.

När jag stod i mitten på suckarnas bro en stund senare, kunde jag genom glipor i stenväggarna se ut mot den vackra lagunen som glittrade i solljuset. Där och då tog jag ett extra andetag och lyssnade till vinden som passerade genom byggnaden, sedan gick jag förnöjt vidare, ned mot Canale Grande, många erfarenheter rikare.