När man läser orden “social olydnad”, tänker man kanske först och främst på ett annat begrepp “civil olydnad”, dvs. det som förknippas med antingen Greenpeace eller Mahatma Gandhi; två sinsemellan olika institutioner för något som kallas för aktivism. Där den ena parten står för en aktiv kamp för medvetenhet om miljön på jorden, stod den andra för humanistiska ideal och påpekade att man som enskild individ verkligen kunde förändra saker som gick emot det sunda förnuftet. Hur det gick med den saken vet vi idag. På den tiden då Gandhi var verksam kallades denna aktivism för “icke-våldrörelse”. Under sitt rätta namn stavades den: ”Satyagraha”. Oavsett namn, stod denna rörelse för motstånd mot det onda, och jag vill med det här inlägget hävda att vi själva alldeles för ofta brukar våld och “ondska” mot vår person genom att inte bryta de sociala normer som vi ofta finner vara fel. Samma hårda spelregler gäller idag som under Gandhis levnadstid, för att inte säga hela mänsklighetens historia, dvs. att den som uttryckligen har en åsikt som strider mot etablissemanget, riskerar sin position som “plejb”, eller i värsta fall, sitt liv. Det borde inte vara så.

Nu ska inte det här inlägget handla om Indiens kamp mot sociala missförhållanden, utan varje människas rättighet att våga uttrycka sin åsikt. Vi har alla varit i den positionen där vi inte riktigt vågat säga vad vi tycker, detta pga. av rädsla för vad andra ska tycka om oss eller oro för repressalier. Att motsätta sig denna rädsla är något som många anser vara modigt, de kan till och med sträcka sig så långt att säga att det är tufft. Att uttrycka sin åsikt är dock varken modigt eller tufft, det är en nödvändighet för att man ska kunna verka som den människa man är i en social miljö. Om man inte tillåter sig själv att bli “sedd” eller hörd, då hamnar man automatiskt i skymundan, och jag tror att det är en av våra större hälsoproblem. En människa som inte syns gör inte heller anspråk på sitt liv eller vill ta plats, och så ska det inte vara.

”Att förespråka civil olydnad är som att stödja dem som bryter lagen”, låter det ofta i kvasifilosofiska diskussioner, men lagöverträdelse är ingenting som jag förespråkar, men det går inte att bortse från fakta att det till största del går ut på att göra just det för att få en reaktion. Det är en av nackdelarna med denna slags aktivism. Om vi tittar många mil söderut, vet vi att fransmännen höjer högafflarna så fort någon i deras regering vill stifta en lag som går emot ”the french way of life”. Här i Sverige grymtar vi när vi upplever orättvisor. Ibland hostar i handen och går sedan gråtandes ut i natten och fäller besvikna tårar över den halvfrusna mullen. Det är inte ett friskt beteende.

Social olydnad är en sorts självsyftande “handlingsutilitarism”, som till skillnad från den där egna påtvingade tystnaden som vi ibland får för oss är bra, vill stärka individens ego och ta bort rädslan för grupptryck. I maktsituationer kan det bli lite knivigare att uttrycka sin mening, men främst då man själv upplever att någon har ett övertag. Självklart ska man inte vara dum när chefen frågar om man tycker att han är en bra företagsman, men man ska inte sticka under stol med vad man tycker är bra eller dåligt. Det är ingen som säger att det här är lätt.

Mina teorier om social olydnad har inte många punkter, egentligen bara tre som går ut på att:

1) … du som individ inte ska vara rädd för att uttrycka din åsikt.

2) … att du som individ förstärker din identitet genom att våga gå emot “strömmen”.

3) … att du som individ accepterar din egen åsikt och mår bra av den.

Samhället är fyllt till bredden av “ja”-sägare som aldrig vågar ställa sig upp och säga vad de tycker. Denna självförvållade censur är hämmande, inte bara för individen, utan för samhället som han eller hon verkar i. Det kräver inte mycket tankeverksamhet för att förstå att öppenhet är att föredra framför det inneslutna och komprimerade. Det kan vara ett sätt att kliva ur intigheten och respektera den röst man i själva verket alltid har haft, men aldrig vågat uttrycka.