“Haag, 28:e Januari, 1873 …

Kära Theo,

jag är glad att du svarade på mitt brev så snabbt och att du gillar Bryssel och har hittat ett fint pensionat. Håll modet uppe om du upplever svåra tider, allt kommer att bli bra, ingen kan fullfölja sina drömmar direkt från början …”

(Vincent van Gogh tröstar sin bror i ett brev när de var långt från varandra.)

Vincent om någon, visste hur hårt livet kunde vara, föga visste han då som tjugoåring när han skrev brevet, hur hårt det skulle bli. Idag är han mest känd som det expressionistiska måleriets förgrundsgestalt, och detta med all rätt, men det fanns även andra sidor av honom som är lika beundransvärda, nämnvärt hans starka humanistiska ideal, för att inte säga hans outtröttliga kamp för att hitta sin identitet. Något som de flesta av oss vet är väldigt svårt att hitta tidigt i livet.

Vincent van Gogh.

Stundom har Vincents geni förmörkats av det faktum att han skar av sitt eget öra efter en krogrunda (egentligen var det efter ett bråk med kollegan; den tillfällige sommarkamraten och målaren Paul Gauguin som bodde i hans hus), men hans konst vittnar om en sällan skådad begåvning, ty han vågade vara personlig på ett sådant sätt att han fläkte upp hela sitt innersta för hela världen att se och angripa, vilket den också gjorde. Under sin livstid sålde han inte många tavlor, konstkännare ansåg dem vara för kladdiga och amatörmässiga. Detta berodde på att Frankrike och Europa än så länge hölls fast av de klassisistiska ideal som hade varit allrådande sedan Louvrens återkommande utställningar i den s.k. “Salongen” sedan år 1784.

Vincent blev knappast inbjuden till Louvren, han förpassades till periferin redan från början (precis som impressionisterna som kom före honom). Idag säljs Vincents tavlor för hundratals miljoner, och den som av någon anledning har något verk av denne högst personlige konstnär, kan idag skatta sig lyckliga.

Theo van Gogh.

Vincent föddes i Nederländerna våren år 1853 och fick sin första formella skolning på ett internat. Fadern Theodorus van Gogh (1822 – 1885) var präst, tillika protestant som hans ömma fru Anna Cornelia Carbentus (1819 – 1907). Efter en mer eller mindre turbulent skolgång hamnade Vincent, efter mycket tjat, på konstfirman Goupil & Co i Haag vilket torde ha blivit en fin start på yrkeslivet. Efter att ha blivit förälskad i en kollega, som tyvärr inte var intresserad av hans frieri, hamnade han i en långvarig depression och provade på ett antal andra jobb innan han insåg att han mer och mer fjärmade sig från sig själv. Kanske var det ödets nyck, eller hans fars påverkan, men plötsligt kände sig Vincent manad att bli präst. Det var ju människor han ville närma sig, och varför inte de via guds hus?

När de hårda dagarna och nätterna vid det teologiska fakultet drog ut sig på flera månader, kände han efter ett tag ingen ork att gå vidare med sina studier. Han hade dock hunnit med att prova på jobbet som hjälppredikant vid en metodistskola i London, och tyckte att detta var den enda behållningen man som präst kunde ha, dvs. kontakten med människor.

Gruvsamhället Borinage i Hainaut i de norra delarna avBelgien blev det avgörande kapitlet i hans liv som knuffade in honom i fullständigt konstnärskap. Han accepterade en anställning i provinsen Wallonie som predikant, och levde där i drygt två år med de mest utsatta människorna i hela landet. När Vincent såg hur människorna led och dog för att få in lite pengar, kunde han inte hålla skisspennan tyst. Han ritade och ritade och blev så besatt att han trodde han skulle förgås. Denna tungsinta period skulle leda till det första mästerverket “De Aardappeleters” (potatisätarna) från år 1845.

Sedan kom ett nytt litet genombrott varje dag, och han kände att pennan lyckades fånga formen av de ledsna ansiktenas innersta väsen. Sedan den dagen var han fast, på gott och ont, även om hans tidigare konstlärare, kusinen Anton Mauve (1838 – 1888) tyckte att han hade långt kvar innan han kunde kalla sig själv som fullärd.

Vincent gav inte upp, utan fortsatte måla, och begav sig ut i världen på många fantastiska äventyr. Han träffade berömdheter från konsthistorien och försökte hitta sin alldeles egna unika röst genom konsten. Trots att han aldrig uppfattade sig själv som riktigt konstnär, är han den mest särpräglade och ärliga i hela konsthistorien. Ingen annan än honom har målat solen och ljuset på det sätt han gjorde.

“Vetefältet.” (1889).

Leta upp målningen “Vetefältet” (eller se det här) – och notera kontrasterna i målningen; hur Vincent har markerat konturerna av bergen och kullarna med mörk färg. Till en början ser det ut som om han har målat med svart oljefärg, men det är en illusion. Han har använt sig av komplementfärger (en färgs motsats) – vilka förefaller annorlunda mot en tongivande fond, här guldockra. Om man målar mörkgrönt mot gult blir det svart, och målar man blått på gult – med viss genomskinlighet, blir färgen helt plötsligt grön. Vincent visste inte exakt hur han gjorde det, han bara målade på, och resultatet blev en levande ögonblicksbild som fortfarande är lika kraftfull idag, drygt 150 år senare.

Vad kan vi lära oss av Vincent idag? Kanske kan vi titta på hans liv och se att enträgen vinner, för visst är det så att vi alla söker oss mot lyckan, inte från den?

”Paris, 29:e Mars, 1890 …

Min kära bror,

jag väntar otåligt på nyheter om ditt hälsotillstånd. […] Håll också du ut genom livets svårmod, tro och hoppas på att saker en dag kommer att förändras till det bättre, så gör de det.”