Skåningar är ett märkligt folkslag. Jag borde veta, jag tillhör denna blodgrupp. Så snart någon annorlunda tillställning ska dyka upp i vardagen, ska hela bekantskapskretsen vallfärda till evenemanget / händelsen / gårdsloppisen och sedan diskutera det i en sorts terapi till kvällsfikan. Det har inte så mycket att göra med vad det är som poppar upp i vardagen, bara att det gör det.

Nu härförleden var det Lundakarnevalen som i all sin prakt kunde visa upp de sedvanliga märkligheterna; läs. snigelsegt paradtåg med människor i den övre tonåren iklädda / påklädda / överklädda i neongröna / rosa / blå tyglappar medan de utförde en slags rituell förnedringsprocedur på sig själva. Jag kan nästan svära på att jag såg Platon springa omkring med ketchup i skägget, och så en pikant variant av Angela Merkel där personen i fråga hade på sig underkläderna på utsidan av ytterkläderna (?)

Tänk så kreativ man kan vara …

Jag vet inte varför jag är en sådan tråkmåns som hellre sitter med en bok i famnen än minglar ute på stadens gator. Det har kanske något att göra med att jag inte gillar att trängas med främlingar, eller att jag helt enkelt inte är så där värst road av att se människor spöka ut sig på det där sättet.

Men visst, det måste jag erkänna. Det är något särskilt med att se människor glada i hågen, förenade i ett gemensamt lyckorus, men för det behöver jag inte bege mig utanför hemmets trygga väggar. Det räcker att jag umgås med familjen, ser barnens glittrande ögonen och skrattar åt våra egna dumheter.