Dagens filmutbud är gigantiskt minst sagt. Det känns som om trehundrasexton filmer har premiär varje dag (varav hälften är superhjältefilmer), och för att synas måste de armbåga sig fram med de medel som är tillgängliga för dagen. Allt som oftast innebär det, år 2018 och många år dessförrinnan – en handfull högljudda trailers både på internet och på TV; men även i biosalongerna, där besökarna stirrar rakt fram och inte har något annat att titta på; skriker och skryter filmerna och ber om uppmärksamhet på allehanda vis. De försöker sälja in sig genom att blotta sin själ, men ibland är en films idé så mycket mer intressant än själva filmen eller reklamen omkring den: vilket innebär att någonting har gått fel i processen.

I dagstidningarna lägger man fokus på skådespelarna eller regissören när man ska sälja in en film. Vad själva filmen handlar om kommer inte sällan på tredje, eller sista plats. Det är liksom inte viktigt vad den handlar om, tycks media resonera. Det är mycket viktigare vem som är med i den, för detta genererar intresse och “likes” i social medier vilket säljer lösnummer och garanterar trafik till slentrianmässigt skrivna artiklar på någon hemsida.

Det som förut brukade sälja en film har nästan helt och hållet blivit bortglömt eller skuffats undan. Jag syftar naturligtvis på filmaffischer / filmpostrar. När dessa dyker upp i dagstidningar idag är de ofta i storleken av ett frimärke, eller lite större, och aldrig någonsin berättar man om vem som har jobbat med dessa affischer. Visserligen uppvisar International Movie Database (världens största filmsajt) – filmers postrar, men det är bara som någorlunda stora bilder. På gott och ont försöker de, och andra sajter som uteslutande handlar om filmer, sammanföra två världar, men statiska bilder och rörliga bilder kommer alltid ha en viss distans av naturliga skäl.

Det finns vissa filmstudios som lägger mycket krut på tilltalande postrar, (alla är inte bovar i affischkonstens förfall) – sedan finns det många som lägger en budget på hundra kronor och tycks tänka att man bara ska få ut produkten, vilket säkert drabbar filmens ekonomiska intressen. Amatörmässigt ihopslängda reklambilder (affischer), som påminner om allt annat på marknaden, urholkar filmers kulturella värde, vilket är hemskt, för detta signalerar att det man ställer till marknadens förfogande bara kommer ha en väldigt kort livslängd.

“American History X” © 1988 New Line Cinema.

För cirka sexton år sedan hade jag turen att bli bekant med posterdesignern Jon C. Allen, som på den tiden var hemmahörande i Los Angeles där han jobbade som frilansande grafiker. Han hade precis slutfört arbetet till en poster som snart skulle spridas över hela världen och fått godkänt av filmbolaget att den skulle användas. Jag var en av de första som fick se en skymt av bilden, och jag tyckte den var riktigt bra, vilket föranledde mig att kontakta Allen och be om en intervju. Filmen i fråga var en av Edward Norton mest intressanta filmer: “American History X”, och var en poster som var både enkel och sofistikerad på samma gång.

Jag har tyvärr inte kvar hela intervjun jag gjorde med Allen, men jag hade kvar mina anteckningar. Jag som är konsthistoriker i grunden drog paralleller till 1960- och 1970-talets skivomslag där “duotone”-tekniken hade varit mycket framträdande. Snabbt förklarat var det en teknik man ofta experimenterade med för att få fram intressanta varianter på halvtoner, exempelvis rött och svart.

När jag nämnde detta för Allen skrattade han på telefonen och sa:

“I’m busted!” – och förklarade att han hade vuxit upp med att råkolla på gamla detektivfilmer och även franska konstfilmer som gick under benämningen “noir” (vilket betyder svart, eller svärta= mörka dramer).

Senare i livet hade han, liksom många av hans kollegor, förälskat sig i de skarpa kontrasterna som definierade äventyrsfilmerna signerade “Technicolor”.

“Jag ville göra något liknande med min posterkonst, men det är inte lätt. Alla har en åsikt om hur en affisch ska se ut. Jag har min vision, och andra har sin. Man måste komma till en kompromiss.”

Jag ställde en motfråga och undrade hur man kunde göra alla glada med ändå vara ärlig mot sig själv.

“Man får söka inåt och bestämma sig för vad som är viktigast i det man försöker att åstadkomma. När man har en klar bild av sitt konstnärskap är det relativt enkelt att hitta en mittväg …”

Jag minns hur Allen berättade att American History X-jobbet hade landat i hans knä, och hur tur han hade haft att regissören Tony Kaye hade gillat hans första utkast, så även New Line Cinema. Både jag och den mycket talföre och trevlige Allen tyckte att affischkonsten hade försummats mycket de föregående åren (jag intervjuade honom i början på år 1998), men vi visste inte riktigt hur man kunde få den på fötter igen. Vi kom i varje fall överens om att vi, på varsitt håll, skulle försöka producera de bästa postrarna / omslagen vi kunde. På något sätt lyckades vi nog hålla det löftet.

Vad affischkonsten anbelangar var den mycket viktigare förr i tiden, och som mycket konstnärligt hade den sin början i Frankrike. Vi åker på en kort tidsresa.

Ludvig XIV av Frankrike, även känd som “le Roi-Soleil”.

När 1700-talet övergick till 1800-tal, stod den franska konstvärlden inför stora förändringar. Arvet från klassicismen (en konststil som var teatralisk och tämligen onaturlig) – var fortfarande stor i och med att verksamma konstnärer i revolutionens efterdyningar fortfarande premierades. Ekot från Ludvig XIV (1638 – 1715) – tidigare överdrivna leverne dröjde kvar inom många områden i kulturen (han kallades för Solkungen), vilket innebar att den övergripande tysta lagen som rådde var att man skulle kväsa alla nymodigheter och alltid föredra det gamla och beprövade.

Ett överhuvud inom konsten i Frankrike och Paris som påverkade Solkungens kommande regim kom oavkortat från konstnären och direktören Charles Le Brun (1619 – 1690) som grundade “Académie Royale de Peinture et de Sculpture” år 1648 (årtalen är viktiga). Denna trevliga akademi hade ädla syften i början, men blev så småningom en klubb för inbördes beundran där man tillskansade sig stor makt i kulturlivet. Le Bruns initiativ höll barrikaderna i många år, och man gjorde allt vad man kunde för att hålla icke klassicistisk konst på avstånd.

Klassicisterna framhöll “linjen” som det allra viktigaste i konsten, dvs. den klara avgränsningen mellan figurer och bakgrunder, så väl motivval och innehåll. När de målade tavlor framstår figurerna (människorna) som statyer utan någon inre motivation. De pekar och kråmar sig, men allt förefaller onaturligt och uppstyltat, precis som ett arrangerat foto. Märkligt nog var det just denna konststil de ville bevara. Förebilden var- och förblev antikens Grekland och Rom, men även dessa storslagna civilisationer skulle gå sitt öde till mötes.

När året var 1784 inledes den gyllene eran inom det franska konstlivet. Så snart Salon de Paris slog upp portarna (Parissalongen), ville hela världen vara med och stråla sig i dess glans, men det fick de inte. Kvar på piedestalerna i Louvren satt konstexperterna och dömde ut de ena fantastiska verken efter de andra. Just vid den här tiden behövde man inte sälja utställningarna, folk vallfärdade från alla delar av världen för att se mästarna ställa ut.

”Moulin Rouge – La Goulue”. © 2018 Metropolitan Filmexport.

För att det här texten inte ska ta halva dagen att läsa, hoppar vi över den franska revolutionen och landar i Montmatre, ca. år 1890. Här lever och verkar Henri de Toulouse-Lautrec (1864 – 1901) som är populär bland konstnärer och prostituerade, dock ej av de kvinnor som han håller kär. Han spenderar större delen av dagen med att sova, men när han väl vaknar till sans och absinten håller på att lämna kroppen, då kreerar han som ingen annan.

I det här dagsruset, eller uppvaknandet ser han allting filtrerat genom en observatörs ögon. När han fattar pennan och penseln förenklar han verkligheten, men tar med alla känslor in i konsten. Föga vet han om vid den här tidpunkten, denne Lautrec – att hans teckningar, målningar och affischer, egentligen annonser och reklam av allehanda slag, ska ge honom en plats i historieböckerna.

Charles Le Bruns “Familjen Darius framför Alexander” (1660) är en pastish på Paolo Veronese (1528 – 1588) tavla med samma namn från år 1567.

För den vane, moderne och överförfriskade mediekonsumenten förefaller dessa affischer inte vara något märkvärdigt; men jämför Lautrecs konst med Le Bruns måleri, ser ni hur stor kontrasten var. Båda konstnärerna på var sin tid, målade för en specifik publik; Le Bruns klassicism försökte blidka det pedantiska och teatrala måleriet, medan Lautrec ville göra konsten folklig och lättförståelig; dvs. nå ut till den stora massan. Han var övertygad om att konsten var till för alla, inte enbart för överhuvudena på konstnärliga institutioner. Det var därför som Lautrec närmade sig de prostituerade, de drömmande gentlemännen och skapade små luckor i vardagen där de kunde få existera, blott ett litet ögonblick.

Drygt 80 år efter Lautrecs död har världen befunnit sig i lågor många gånger om. Ingen vill längre kriga i verkligheten, därför försöker man sakta men säkert överge det dystra för det vackra, det missmodiga för det harmoniska. När filmindustrin kliver över tröskeln för 1960-talet mot 1970-talet, har man återigen sneglat mot reklammakarna; de skickliga illustratörerna som har en förmåga; en expressiv sådan – att förenkla något komplicerat så att det bli tilltalande för den stora massan.

Istället för att använda sig av snirklig ornamentation, låter man bokstäver och ord flyta omkring i en tyngdlös rymd ofta i tät anslutning till något fotografi av en man eller kvinna i antingen duotone, svartvitt eller i överdrivna och skrikiga färger. Man försöker blanda det bästa av flera världar, och det blir alltid intressant, aldrig tråkigt.

Nu börjar vi närma oss det glada 1980-talet, och det är ganska uppenbart att man skådar en sorts regress till det förgågna. Ett bra exempel av modern klassicism ser man i affsichen till “Return of the Jedi” (1983). Det teatraliska har återvänt med stora steg, och det slutar inte där. Drygt trettio år senare har man inte utvecklats nämnvärt, utan återupprepar klassiska mallar. Dessa dyker upp överallt, inte enbart i affischkonsten, utan även på omslag till böcker och CD-skivor vilket är bra på vissa sätt, men dåligt på många sätt. Det som händer när konsten stagnerar är att den blir betydelselös och intetsägande, och då får upphovsmannen, eller kvinnan – större plats, och då är vi inne på personkulter som inte har något med konst att göra, snarare med egon. Detta snappar massmedia enkelt upp och åsidosätter en films faktiska budskap, vilket också skadar hela maskineriet bakom produkten.

Oavsett konstgenre eller inspiration; är en films, eller egentligen alla produkter som behöver en framsida; nödgade att ha en symbios mellan innehåll och utseende. Utan denna harmoni, har man ingenting, knappast någon intressant konst som kommer inspirera andra generationer.

_ _ _

LÄS MERhttp://onesheetdesign.com/