Den mer och mer påträngande önskan om fler kvinnor i kulturella sfärer är en diskussion som har varit påtagligt aktuell i drygt 500 år. Redan på 1500-talet var den på tapeten när kvinnor sökte sig från de gängse könsrollerna och ville prova på friare liv som sina manliga förebilder. Det blev stopp direkt. Om inte rådande patriarkat sade ifrån på skarpen från pulpeten, gjorde kvinnornas fädrer eller bröder det och höjde pekpinnen:

“Du vet vad som kan hända …”

Det förtäckta hotet handlade om att en kvinna som inte ville vara “kvinna” skulle förbli ogift och barnlös (kvinnan som den här krönikan handlar om, fick fem barn och blev faktiskt gift). Rakt upp och ned betydde allt detta att hon var värdelös, men detta höll som tur inte alla kvinnor med om, utan hade energin och styrkan att stålsätta sig och försökte hitta en alldeles egen väg mot ett lyckligt och uppfyllande liv.

Artemisia Gentileschi “Kvinna spelar luta”, (tidigt 1600-tal).

Historien är vittne till många modiga kvinnor som vågade bryta sig loss och forma sitt eget öde, tyvärr är det inte dessa som nämns när kulturhistorien åberopas. Varför det har blivit så tror jag inte har något att göra med en världsomspännande konspiration, snarare tvärtom, men man kan nog se ett visst mönster i de stora religionerna att förtrycka kvinnans inneboende kreativa förmågor, vilket aldrig har varit bra på något sätt. Självfallet ville man också lyfta fram kvinnornas goda gärningar och önskemål i gamla tider, men det finns ofta inte tillräcklig med material för att berätta en engagerande historia om en människa som levde för länge sedan.

Jag har en rad kvinnliga favoritkonstnärer som jag ofta återkommer till, en av dessa kvinnor som jag ser upp till var italienskan Artemisia Gentileschi (1593 – 1656), som trots familjens hårda ord försökte livnära sig på ett kreativt, och mansdominerande yrke.

Artemisia Gentileschi “Måleriets musa”, (tidigt 1600-tal).

Artemisia var inte autodidakt, utan fick hjälp av sin far som trodde hon så småningom skulle bli intresserad av andra saker som kvinnor på den tiden sysslade med. Nu blev det inte så. Så snart hon visade talang för komposition och teckning, och gick om sina bröder som knappt kunde hänga med i hennes tempo, tillstod hennes far (Orazio Gentileschi), att hans lilla flicka nog kunde det här med att måla tavlor. Han avrådde henne dock från att fortsätta så mycket han kunde, för han visste hon skulle få problem i livet.

Problemen kom tidigare än vad han hade kunnat ana, detta via en konstlärare som han hade anställt för att lära Artemisia perspektivet inom konsten. Konstläraren utnyttjade sin ställning och våldtog sin unga elev (hon var 18 år och oskuld när det hände), men det var knappt någon som trodde på henne att det hade hänt, förutom hennes far. Samtiden var mer intresserad av att smutskasta henne än att ge gärningsmannen ett strängt straff. Detta påminner för övrigt mycket om dagens klimat där man fokuserar mer på offrets ohämmade sexualitet (… och underförstått kallar alla kvinnor horor), än hennes rättigheter som människa. Man kan konstatera att samhället inte har förändrats mycket på drygt 400 år. Övergreppen (för de var tyvärr flera), påverkade självfallet Artemisias konst, som blev mörk och stundom väldigt skrämmande.

Jag är glad att Artemisia var en av de många modiga kvinnor som vågade stå upp för sig själv och följa sitt hjärta, för annars hade jag inte haft möjligheten att se hennes konst på nära håll som jag gjorde när jag besökte Greenwich utanför London år 2005.

Artemisia Gentileschi “Nymfen”, (tidigt 1600-tal).

Artemisia och hennes far Orazio hade bl.a. målat intrikata fresker (väggmålningar) i taket i “The Queen’s House” som var mycket fascinerande och vackra. Jag fastnade särskilt för målningen “En allegori för fred” som målades år 1638 och var en kommentar till de oroliga tider som England befann sig i, bl.a. otaliga krig och inhemska konflikter över makten i landet.

Många anser ett Artemisia var en av de första feministerna, vilket inte stämmer, hon hade ingen politisk agenda eller försökte agitera styrande krafter. Hon ville bara ha samma möjligheter som alla andra; och kunna utöva konsten för konstens skull i sin renaste form.

Idag minns världen Artemisia som en förgrundsgestalt för kvinnliga konstnärer, och detta med all rätt.