”Salvador Dalí” fotografi av Man Ray © 1929.

Ingen annan konstnär, som levde under 1900-talet, har betytt så mycket för mig som Salvador Dalí (1904 – 1989). Hans enastående surrealistiska tankegångar förde honom till gränsen av vad som är tillåtet, och kastade honom stundom över denna imaginära linje där hans fantasi fick löpa amok. Tavlor som “Den store masturbatorn”, och “Wilhelm Tells gåta”, var för många sprängfyllda med sexuella anspelningar, men liksom fallet med många andra skarpa hjärnor, fungerade hans liv, planer och tankar multilateralt, och anspelade på så mycket mer.

Förutom behovet att porträttera verkligheten som formbar, eller “icke-stagnerbar”, använde han sig av sin egna påhittade “paranoiskt-kritiska metod” för att locka fram allehanda märkliga visioner. Denna metod var starkt inspirerad av Sigmund Freuds drömteorier som nästan uteslutande var kopplade till sexualiteten, detta område av livet som är fullt naturligt, men ändå så förbjudet att tala om. Han nyttjade inte droger eller alkohol utan var snarare beroende av skapandet som en kraft i sig själv.

“Den store masturbatorn” (1929).

Dalí växte upp i det spanska Katalonien, närmre bestämt i staden Figueras som låg nära den franska gränsen och levde ett tämligt fritt liv fullt av upptåg, kreativitet och märkliga upplevelser som skapade minnen för livet. Dalí förlorade sin mor som 17-åring men hade en far och syster som uppmuntrade hans tidiga konstnärsdrömmar. När dessa tog fart på riktigt, någon gång kring år 1925 då han studerade vid “Real Academia de Bellas Artes de San Fernando” i Madrid, förstod han att det var rätt väg att gå.

Konstskolan i Madrid gav honom möjlighet att träffa nya spännande människor, och två av dessa var poeten Federico García Lorca (som han hade ett förhållande med), och regissören Luis Buñuel. Dessa tre formade en intim och “ohelig allians” som har blivit mycket omdiskuterad i konst- och filmvärlden. Snart flyttade han till storstaden Paris, kom i kontakt andra egensinniga konstnärer och delade, om än så motvilligt, förstaplatsen i den surrealistiska rörelsen med André Breton. Experiment med filmer, scenografi och böcker etablerade honom som en mycket intressant konstnär som man aldrig riktigt visste var man hade.

För lekmän förefaller målningen Wilhelm Tells gåta vara en mycket bisarr bild. Kanske är första intrycket att bilden är kul, att Dalí behagar skämta med oss, men under ytan finns både fadershat (trots faders goda vilja) och sexualproblematik. Det återfinns även en rädsla för kastration (inte så vanligt i dagens värld), amputation, mindervärdeskomplex och en doft av förruttnelse som Dalí kallade: “putrefacto”. Han menade att allt köttsligt och levande en dag kommer att dö, och påpekade att vi ständigt förskjuter den tanken av rädsla. Hur mycket vi än flyr i våra tankar är dessa inte organiska, det är kroppen, och den kommer en dag brytas ned till de allra minsta beståndsdelarna vi känner till.

År 1940 flyttade Dalí till USA med makan “Gala”, med vilken han hade ett mycket särskilt förhållande till. Han undertecknade bl.a. sina tavlor med deras båda namn efter de hade gift sig. I USA fortsatte påhitten. Han hissade upp piano i träd, satte sig i badkar i skyltfönster på Manhattan och for ut genom rutan till allmänhetens stora nöje. Han jobbade med Walt Disney och Alfred Hitchcock, men det var just som målare han blev mest känd.

Åren i Amerika skaffade honom många vänner, men han och hustrun Gala förstod efter många års exil att deras riktiga hem var Spanien. Kontroverserna fortsatte ändå hela livet ut, men kanske uppmärksammades han mest då han byggde sitt “Theatre-Museum Dalí” i Figueras, som jag har besökt. Oavsett vad man tyckte och tänkte om honom som människa, är han och förblir han en enastående konstnärlig personlighet.

Jag har alltid gillat Dalí för att han vågade gå sin egen väg, detta är ofta vanskligt vad man än sysslar med, men han lyckades med bravur. Man lever ju ett liv och får nästan aldrig en ny chans att göra ett nytt intryck. När det gäller konst är det uteslutet att ändra inriktning och filosofisk läggning varje vecka. Man måste ha en klar vision av vad man vill åstadkomma och aldrig vika en tum, för även inom det här området är det pengarna som styr. Dalí och Gala förstod det väldigt tidigt och erbjöd faktiskt köpare att abonnera på tavlor. Dessa köpare (mecenater) betalade en viss summa till paret varje vecka eller månad, och fick därefter en eller flera tavlor på posten. Mecenater existerar fortfarande idag på olika ställen i samhället, de har alltid gjort det, men inte på samma sätt.

Anledningen till varför Dalí kallas för surrealist, är för att han sökte sig till det öververkliga; med detta menas en verklighet som är förvrängd på ett ytterst metafysiskt sätt. Saker och ting är aldrig vad de utger sig för att vara; i fallet Wilhelm Tell gåta, hade Dalí placerat metafor ovanpå metafor, vilket i sig själv är öververkligt, men gått längre än så genom att antyda vad han refererade till i målningens titel.

Författaren Comte de Lautréamont, som inspirerade surrealisterna i det inledande skedet lär ha skrivit:

“Skönt är det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord …”

– vilket är en surrealistisk tankegång, och på så sätt mycket befriande.

Surrealism är när man tar solen och målar den röd, surrealism är också när man målar ett porträtt av en människa utan ansikte, surrealism är även en vattenkrig mellan skuggor som kastar tankar istället för ballonger. I surrealismens fall är det aldrig fantasin som sätter gränserna, det är människan.