I Dante Alighieris: “Den gudomliga komedin”, finns det 33 sånger (dikter) som är tillägnade helvetet. Man skulle kunna tro att dessa skrevs av en mycket deprimerad poet som låg vid dödens rand och inväntade efterlivet. Inget kunde ha varit längre från sanningen. Dante växte upp som son till en förmögen bankir i den smäckra staden Florens och hade det tämligen bekvämt i sina unga år. Efter någorlunda teologisk skolning hos franciskanermunkar i Santa Croce, bedrev han i resten av sitt liv en nästan besattartad bildning för att bli så lärd som möjligt inom livets alla viktiga områden; men ett av de områden som ingen av de lärda kunde undervisa honom i var kärleken.

Han förlovade sig som trettonåring med den vackra Gemma Donati, och fick senare i livet fem barn, varav två var döttrar. År 1289 deltog han i striden vid Campaldino och senare i fälttåget mot Pisa som kavallerist, och man förstår varför han kunde beskriva döden och helvetet på ett sådan uttrycklig sätt i sina sånger.

Varför ett inlägg om denna poet?

Det har sitt ursprung i den bok jag just nu håller på och skriver om en fransk konstnär som fascinerat mig under större delen av mitt vuxna liv. Under alla de år jag har skrivit på boken, har jag gjort research i hela världen; England, Frankrike, Japan, Italien, Spanien – och i många fall dyker Dante upp som en inspirationskälla för många av de konstnärer som jag själv beundrar väldigt mycket. En av dem är Eugène Delacroix, det romantiska måleriets förgrundsgestalt, en annan är Vincent van Gogh, det missförstådda geniet.

Trots sinsemellan olika uttryckssätt hade många av 1800-talets och det tidiga 1900-talets målare en sak gemensamt, och det var att de sökte litterära musor. Dessa behövde inte alltid vara av det motsatta könet, men i fallet med författarinan: Aurore Dupin, som skrev under pseudonymen: George Sand, visste inte många att författaren de alla såg upp till egentligen var en kvinna.

”Dawn” © 1989 Odd Nerdrum.

I filmens värld har vi stött på Dantes verk i en rad olika miljöer och sammanhang, bl.a. i David Finchers: “Se7en” och i Vincent Wards: “What Dreams May Come”. I den sistnämnda möter vi karaktären Chris Nielsen (Robin Williams) – som har förlorat sin familj i en bilolycka. Eftersom han har svårt att tackla verkligheten och den smärta som följer med förlusten går han “in i sig själv”, och inbillar sig ett himmelrike som han kan stiga in i, men inser snart att mörker och ljus är beroende av varandra och att det finns ett helvete innan man når himlen.

KLIPP: https://youtu.be/HwrmILnrzbk

Scenen från: What Dreams May Come, med Max Von Sydow och Robin Williams, är hämtad direkt från Delacroix målning: “Dantes Flotte”. Denna slags kulturella stöld är inte ovanlig i filmer.

I filmen: “The Cell” från år 2000 med Jennifer Lopez, har man i en mardrömslik scen målat upp ett landskap som är en kopia av den norske konstnären Odd Nerdrums tavla: “Dawn”:

KLIPP:  https://youtu.be/6zCICwYt9cU

“Verba de futuro” – betyder “framtidens ord”, och skulle man se på Dantes främsta verk: Den gudomliga komedin, som egentligen inte är en komedi, utan det motsatta; existerar det i sångerna, en sorts framtidsversion om den moderna människan. Precis som på medeltiden oroar vi oss för framtiden och det som komma ska, men är nuförtiden mindre benägna att oroa oss för ålderdomen. Det är en paradox som inte är enkel att förklara. Livslängden har sedan 1200-taletförlängts rejält, uppskattningsvis med 50 år. I alla dessa extra dagar och nätter som livet skänkte människan, insåg Dante att man skulle ha mycket tid att grubbla över livet och döden och allt däremellan.

I Den gudomliga komedin får vi följa med Dante in i en livskris. Efter att ha blivit uppsökt av poeten Vergilius ande, tar denne med honom på en resa runt i världen. Resan är dock inte en färd genom den fysiska världen, utan den andliga och metafysiska där alla våra rädslor och förhoppningar existerar.

Jag tänker inte avslöja hur denna episka berättelse slutar, men kan säga så mycket att ord som vi finner betydelsefulla, ofta speglar en sanning vi inte har vågat erkänna för oss själva. Dante insåg detta för drygt 800 år sedan, och lever alltjämt kvar i detta mittens rike, där drömmar och verklighet möts och är oskiljaktiga.

Han skrev:

“Det finns ej större smärta än den att minnas en förgången lycka.”

– och vi vet alla hur rätt han har.