Michael Bay – ett missförstått geni (?)

“I Hollywood hör ingen dig skrika, eftersom alla skriker på någonting …”

– något så underfundigt lär Michael Bay ha sagt en gång i tiden då han först blev kritiserad för sitt hantverk, ett hantverk som i runda slängor har gjort honom till mångmiljardär. Enligt sajten: “Celebrity Networth”, har Bay en personlig förmögenhet på 400 miljoner dollar, vilket placerar honom långt uppe i mediehierarkin.

Om pengar alltid vore synonymt med talang skulle jag nästan kunna tro att mediesfären var överbefolkad av kreativa genier, så är inte fallet; men man blir inte rik eller kritiserad för något om man inte är duktig på något, det säger sig själv. Bays stora ekonomiska framgångar talar sin egen historia, och vad vi än tycker om denne amerikan har han funnit en fungerande mall, och ärligt talat tror jag inte han bryr sig om vad kritikerna anmärker på. Vad jag däremot tror att han bryr sig om är konsumenternas preferenser, för i deras val och engagemang läser han nog sitt eget namn i gyllene bokstäver som ger honom incitament att fortsätta. Utan dem är han ingenting.

Framgång inom ett visst område handlar inte alltid uteslutande om pengar, utan om något helt annat; nämligen popularitet. Som bekant är denna svår att förutbestämma även om den ibland följer en väl utstakad väg. Därför ser vi år efter år nya försök att erövra den s.k. “box office tronen”; och de som en gång har vistats där på bergstoppen vill aldrig komma ned. Du har liksom jag säkert undrat varför vissa mångmiljardärer fortsätter att jobba. Vore det inte roligare att bara ha kul med sina pengar. Varför arbeta? Tja, pengar är ju inte allt. Det är mer belönande att bli uppskattad.

Michael Bay är något av ett unikum, han är duktig på att reta gallfebern på konässörer inom media, så väl lekmän, men håller sig på god fot med konsumenterna, vilket ger honom möjlighet att håva in stora pengar till investorer och riskkapitalister som stödjer hans arbete. Av den anledningen får han fortsätta löpa amok, enligt vissa, men i mitt tycke är han ett mycket viktigt kugghjul inom modern media; en motpol till den allmänna företeelsen som en gång i tiden benämndes som: “le grand goût” i Frankrike på 1800-talet. Det var en devis som försökte påvisa att endast ett fåtal människor i samhällsskiktet förstod sig på god smak. Jag vet inte hur du ställer dig till den saken, men jag tycker det är viktigt att alla människor oavsett social klass får ha en egen åsikt, och får uttrycka den. I och med internet, och 2000-talets föränderliga mediaklimat (det enorma inflytandet från social media), har vi fått en sådant öppet samhälle som tidigare aldrig hade varit möjligt.

Om kritikerna hade fått bestämma, hade filmskapare som Bay eller för den delen, J.J. Abrams (Star Trek, Star Wars), inte fått tillåtelse att verka; detta då de sysslar med något som kan benämnas som “kitsch”. Kitsch är ett nedlåtande ord som man ofta tillämpar på konst eller något hantverk man (kritikerna) tycker är av undermålig karaktär. Föreställ dig en värld med enbart franska konstfilmer, eller hela regnbågens färger tolkade av den polske regissören Krzysztof Kieślowski (1941 – 1996). Inget ont om honom, men det kan vara ack så krävande med filosofiska djupdykningar i hjärnans limbiska system.

Den här skiljelinjen mellan vad som är bra och dåligt, är något som ständigt engagerar oss. Jag tycker det är bra att det råder en viss sorts tävlan, för den manar på utvecklingen; och det som utvecklas stagnerar aldrig eller implodera av självförakt. Senaste gången den moderna civilisationen stod inför ett allvarligt paradigmskifte, var faktiskt i början på 1820-talet i Paris. När den anrika konstinstitutionen Louvren började ställa ut konstverk av romantiska konstnärer som Eugène Delacroix, tävlade dessa “nykomlingar” med de befästa- och uppskattade konstnärerna som absolut inte ville se någon förändring. De gjorde allt vad de kunde för att hindra utvecklingen, men den gick inte att stoppa. Kritikerna i sin tur slet sitt hår och proklamerade att det nu hade inträffat en “massaker på konsten”, vilket självfallet var en överdrift. Varje konstnärlig inriktning som faller ur ramen, gör så eftersom den inte förstås av sin samtid, därför säljs också vissa konstnärers verk i större mängder efter deras död, än när de levde.

Éduard Manets målning: “Le déjeuner sur l’herbe” (1863) som ansågs vara skräp.

I grunden handlade förändringarna inom 1800-talets konst att man ville bryta sig fri från den rådande klassicismen som försökte tygla alla sorts utsvävande känslor. Det man såg på målardukarna var teatraliska poser och “skådespelare”. Konstnärer som Delacroix, och senare Claude Monet, “Éduard Manet” och “Vincent van Gogh”, arbetade fram den romantiska konsten, impressionismen och expressionismen som en naturlig utveckling av det vedertagna. Tack vare deras modiga ansatser lyckades de bryta genom barrikaderna, och alla bilder vi ser omkring oss idag är del av den naturliga utvecklingen som påbörjades för ett par hundra år sedan. Faktiskt är mycket av den klassiska konsten närvarande i spelbranschen idag. Trots att konstens plattform har förändrats genom tiderna, har inte vår syn på vad som är bra eller dåligt hängt med riktigt. Jag skyller detta på media som idag har blivit ställföreträdande åsiktsmaskiner; men nog om detta för stunden.

Mannen som gör vad som faller honom in.

Vi som är civiliserade människor och kan njuta av media i alla dess former, vet att våra egna åsikter är de viktigaste, men ändå lyssnar vi på kritiker som om vi behöver andras åsikter för att verifiera våra egna ställningstagande. I en värld där siffror och likvida medel har hegemoni över metafysiska betingelser såsom introspektion, filosofi och att ständigt vara en moralisk galjonsfigur, får andra saker företräde. Inte sällan är dessa andra saker företeelser som har en ambigiös visuell karaktär som väcker starkt gensvar hos betraktaren. Lättklädda kvinnor, svettiga maträtter och en och annan vidunderlig plats kan kittla fantasin och förflytta sinnet till oanader höjder; höjder som vissa, mer än andra, behärskar på ett alldeles unikt sätt. En av dessa människor är faktiskt Michael Bay, jag ska försöka förklara varför, men dessförinnan säga att hans hantverk är en naturlig utveckling av allt det som Delacroix, Manet, Monet och van Gogh påbörjade, dvs. en oväpnad kamp mot den goda smaken.

Michael Bay började sin karriär inom filmen redan som 15-åring tack vare George Lucas vakande öga. Han sattes i syssla med att färglägga storyboards (teckningar till scener som skulle spelas in) – till: “Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark”, men trodde filmen skulle floppa rejält. Kanske hade han sett provfilmningen med Tom Selleck (Magnum P.I.) som vår favorithjälte Indiana Jones och blivit skrämd halvt från vettet? Något sådant förtäljer inte historien, men som tur var, blev det Harrison Ford som slutligen fick rollen och piskade in figuren i vårt kollektiva filmmedvetande. När Bay såg det färdiga resultatet blev han överraskad hur bra filmen var och bestämde sig för att stanna i branschen för gott, till mångas glädje, men även till mångas sorg.

Om vi spolar fram videobandet lite i förväg vet vi att regissören Bay har producerat en omfattande katalog. Från de tidiga reklamfilmerna och musikvideos, till de gigantiska storfilmerna, har han varit sann till sin vision, tro det eller ej. Det är inte mycket som har förändrats genom åren. Honnörsordet har alltid varit- och har förblivit “action”, som lättast kan översättas till svenskan med ett koncentrat av verb: “feta-mega-explosioner”. Dessa invektiv (smädesord) kommer alltid upp i samtalet så snart man pratar om Bay som filmskapare och används besinningslöst som slagträd för att förringa hans kunskaper. Det största misstaget man gör när man betraktar Bays samlade verk, är att man jämför honom med andra, mer accepterade regissörer och filmskapare, vilket jag tycker är fel. Michael Bay har inga som helst skrupler och skäms inte för att han gillar stora bröst i närbild eller hjärndöd action. Han vill inte att karaktärerna ska stå i rampljuset, han vill att filmen med hela sitt mer eller mindre vettiga budskap ska stå i rampljuset, vilket är en stor skillnad. Av den anledningen finner jag inte Bay snäppet sämre än de pretentiösa regissörerna, snarare tvärtom. Mer ärlig. Du vet vad du får, eller inte får – när du går och ser en Bay-film.

Hans särpräglade filmkonst vilar- och är alltid beroende av ett par vedertagna fundament inom visuellt berättande som mer eller mindre är kutyma inom den västerländska actiontraditionen (han är dock inte på något sätt den ende som rör sig fritt i genren). Protagonisten (en eller flera), ställs alltid inför befängda problem som de måste lösa inom loppet av två timmar. Enligt den Bay-iska katalogen är det för det mesta vettvillingar som vill störta världen i fördärvet som måste stoppas. Under resans gång färdas våra hjältar i imponerande fartyg, bilar, flygplan, rymdfarkoster och offrar sina liv för att rädda mänskligheten. Under sina farofyllda möten med övergödda antagonister, sprängs byggnader och platser i luften, bara för att sedan singla ned som askflagor i slowmotion medan pampig musik fyller våra öron och lockar oss till urinläckage.

Det finns även författare som har provat på den här stilen i litterär form, den australiensiska Matthew Reilly är en av de största på området idag, men även författare som Dan Brown (Da Vinci Koden), och omåttligt populäre Michael Crichton (1948 – 2008) som skrev “Jurassic Park” bemästrade genren till fullo.

Regissörer som Christoper Nolan (Batman, Inception, Interstellar m.fl,) och Terrence Malick (The Thin Red Line), jobbar i andra änden av spektrumet och försöker målmedvetet att lägga krut på karaktärerna och bygga upp en värld kring dessa för att vi ska förstå deras motiv, rädslor och förhoppningar. Deras ansatser är utan tvekan mer konstnärliga än Bays, men de är inte bättre filmskapare för det. Jag vågar nog påstå att de är sämre filmskapare eftersom de alldeles för ofta försöker ge sig på områden de inte behärskar, exempelvis hjärtpumpande action. Regissörer som Bryan Singer (X-Men) och Roland Emmerich (2012), är växelvis bra och dåliga i sina produktioner (enligt min åsikt), men de lämnar aldrig en oberörd, vilket torde vara ett bevis på deras skaparförmåga.

När Bay illa tvunget visar romantik på den stora, vita duken, gör han precis samma misstag som sina kollegor som försöker laborera med sekvenser de inte behärskar, men han (Bay), har vett att hålla dessa stunder så korta som möjligt. Han vet om att han inte behärskar hjärtats språk, och han vet att hans publik inte vill se detta, därför är kärlekyttringarna i Bays filmer huvudsakligen tendentiösa. När vi ser karaktärerna hångla upp varandra vet vi att det bara handlar om att de ska få ligga. Inget annat. Tjafs om evig kärlek och intima känslor, det lämnar han vid vägkanten där de söndersprängda byggnaderna pyr i sitt latenta tillstånd. Ändå fortsätter kritikerna anmärka på just dessa saker, det är som om de missat poängen eller inte begriper sig på de olika filmgenrerna. Om Bay hade försökt sig på en romantisk film, hade jag varit den förste att stänga av TV:n.

Samma slags olustiga känslor infinner sig hos tittaren när regissörer som inte förstår hur action funkar i rullande bildsekvenser försöker sig på att skapa en fartfylld upplevelse. När de väl försöker tar de till ett välbeprövat trick och tror det ska göra hela såsen. Så snart deras hjälte inte har något vettigt att säga, göra eller krysta fram när det gäller storyn, så exploderar saker. Vi har ett namn på dessa slags filmer, vi kallar dem för “B-filmer”, och detta med all rätt. När varken handlingen funkar, karaktärernas motiv, eller vi inte förstår deras plats i den värld där de verkar, då bryr vi oss inte ett dugg, detta är B, med ett stort “B”, för det betyder att filmen gör oss oengagerade. Jag har aldrig lämnats oberörd av en Michael Bay-film, inte för att han är en fantastisk filmskapare, utan för att jag ser att han har försökt vara trogen till sin vision.

Bay är självfallet inte den enda regissören i världen som har fått en stämpel på sig att vara dålig, men det känns som om det finns betydligt fler där ute, välkända filmskapare, som borde ha lämnat hatten på hyllan för länge sedan. Vissa av dessa regissörer har inte klarat övergången från 1970, 1980, 1990-talet, till 2000-talet, med sin talang intakt. Om jag måste nämna några namn tänker jag främst på filmskapare som Brian De Palma, John Woo, Martin Scorsese och Francis Ford Coppola. Den stora boven i dramat stavas CGI.

Dagens filmtittare säger att de vill bli berörda, men lik förbannat går de och lägger ut pengar på oengagerande filmer som “Pacific Rim” av Guillermo del Toro, eller “Man of Steel” av Zack Snyder. Den senarenämnde har försökt att efterapa Bays visuella stil, men faller platta på näsan eftersom han inte ger actionsekvenserna tid att byggas upp. Man kan inte hoppa från punkt A till Ö på ett par sekunder utan att behöva offra något substantiellt. När Snyder tar till det här greppet mår man illa. Hela Man of Steel är full av sådana hemska exempel. När eftertexten rullar upp i slutet på filmen minns man bara en förstörd stad (Metropolis) och har ont i öronen. När dåligt fimskapande överröstas av visuell kakofoni, då blir det bara skräp. Med detta sagt lyckades Snyder så mycket bättre med filmerna: “300” och “Watchmen”. Hur kan detta komma sig undrar du? Båda filmer hade förlagor i seriernas värld, skrivna av mycket duktiga författare. Man of Steel har bl.a. Christopher Nolan som upphovsman.

Här måste jag faktiskt peka på Bay och säga att han är en av orsakerna att exempelvis många av dagens moderna filmer är så dåliga. De försöker härma hans bombarderande signum, men vågar inte göra det fullt ut: när de gör det, är det oftast så dåligt ihopklippt att man skruvar på sig i sätet. Vad jag försöker säga är att Michael Bay är en alldeles utmärkt actionregissör som förstår sig på hur man sätter ihop fartfyllda actionsekvenser. I den bemärkelsen vissnar många av hans samtida kollegor.

Om vi för ett kort ögonblick tittar på spelutvecklare som har anammat samma berättarteknik / actionteknik, finner vi Call of Duty-gängen på första plats, tätt åtföljda av Naughty Dog. Stora delar av “Uncharted 2 – Among Thieves” (2009) actionscener, hade kunnat vara hämtade från någon av Bays filmer, exempelvis “Transformers” (2007). Ibland härmar dock filmen spelens värld, och i “Transformers 3: Dark of The Moon”, känns det nästan som om Bay har sneglat på Naughty Dog när våra hjältar befinner sig i en kollapsande skyskrapa. Nu senast såg vi likartad action i “Call of Duty: Ghosts”.

KLIPP: https://youtu.be/pWi7nG_45BU

Ett klipp från Uncharted 2 – innehåller spoilers.

Jag påpekade tidigare att Christopher Nolan inte var en bra actionregissör; det känns onekligen motiverat att vi gör en liten jämförelse med Bay här eftersom många kritiserar just Bays hantverk. Vi tar Nolans sista Batman-film som exempel: “The Dark Knight Rises”.

Slutstriden med Bane vid “The Stock Exchange” är ett antiklimax så det stänker om det. Inte nog med att Nolan har bränt de mest storslagna scenerna redan i början av filmen, får man ingen känsla att Batman spelar sina kort väl. Han ser mer eller mindre ut som en snubbe i gummimask som inte har speciellt mycket kräm i nävarna. Just som deras explosiva möte ska äga rum (ute på gatan) klipper Nolan av slagsmålet och går ut i en av de många sidohistorier som ständigt ska bekräfta hur smart Bane har varit som har lurat hela polisstyrkan i Gotham. När vi sedan kommer tillbaka till slagsmålet igen är det utan geist. Det ser oinspirerat ut och man undrar, var detta allt de kunde komma på att göra? Ett par flygande nävar hit och dit, så har Batman helt plötsligt fått övertaget på Bane och sparkar honom genom två glasdörrar som bekvämt har dykt upp och en hjälpreda står och väntar. Glöm inte att Bruce Waynes brutna rygg har läkt helt och hållet på tre månader utan någon sorts läkarhjälp i en fängelsegrotta.

Christian Bales små “one-liners” dyker också ofta upp vid fel tillfälle för att rädda obegripliga scener att filmen antar en smått komisk karaktär. Problemet är att Nolan inte riktigt vet vad han ska göra med sin dramaturgi. Å ena sidan ska det vara gravallvarligt och seriöst, dvs. “autentiskt” så som att det skulle ha kunnat utspela sig i verkligheten om det var en verklig händelse vi bevittnade, å andra sidan fantasieggande, magiskt och föra tankarna till någon superhjälte. Det funkar inte. Det skär sig rejält, och gör så för att Nolan experimenterar med filmkonsten på ett tämligen nytt sätt. Nolan försöker medvetet hindra filmen att bli kitschig, men gör sig själv en otjänst eftersom det är uppenbart att det är just kitschen som hade kunnat rädda filmen.

Ridley Scott provade samma grepp i sin film “Legend” från år 1985 med Tom Cruise i huvudrollen. Till skillnad från Nolan, kunde Scott bibehålla greppet om tittaren och karaktärerna. Notera, när du ser om filmen, hur djävulens engelsklingande röst kopplar ett grepp om dig och du måste se vidare trots att du vet att det är en människa i rolig utstyrsel. När djävulen snart överlistas i sitt eget lilla helvete, hejar vi på vår hjälte och inser att hans svaghet är hans stora styrka.

Vi tar och ser ett klipp från The Dark Knight Rises (innehåller spoilers):

KLIPP: https://youtu.be/DImh0ac-jdQ

Jag har läst manuset till filmen och noterat hur Nolan hoppar fram och tillbaka i sin berättelse att det är svårt att hänga med ibland. Detta syns självfallet i filmen med. Jag förstår att han försöker vara konstnärlig och nyskapande, men tittaren är då tillbaka i det farliga gränslandet där man går från punkt A till Ö inom ett par sekunder. Det är lätt att man tappar den känslomässiga tråden. När det gäller just actionsekvenser är Bay en mästare. Han håller sig till en sak – ett slagsmål (eller ett annat mycket närliggande som inte saktar ned handlingen på något sätt) och spelar ut sekvensen. Vi hinner då förstå faran, se hur hjälten löser problemet och sedan hoppa upp på sin vita häst mot nästa äventyr. Nolan däremot överöser sina hjältar med psykiska problem, fysiska problem, kastar in dem i en värld av kaos där man ofta inte förstår karaktärens motivering. Varför slåss han, för vem? Så snart vi måste gissa står vi på ostadiga fötter och viktiga scener faller undan. Jag har inte ens nämnt alla sidohistorier som ofta inte får sin förklaring.

Gör man en effektiv actionfilm på det sättet? Inte om du frågar mig, men vi tycker alla om olika saker, men jag tror ändå att vi alla tycker om att bli underhållna på ett likartat sätt. Om det går för lång tid mellan varven tappar vi intresset, detta gäller även Bay.

Här en sekvens från Dark of The Moon. Skala bort att det handlar om robotar som slåss, och titta på hur bilderna och kamerasvepet är arrangerade. I grunden handlar detta också om två filurer som vill slå varandra på nöten. Känner du dig vilse någonstans i dessa sekvenser? Fråga gärna dig själv vad som är “action” för dig. Klippet innehåller spoilers:

KLIPP: https://youtu.be/n5FaErsPZds

Nu undrar du förmodligen om du läste rätt. Skrev jag nyss massor av skit om Nolan? Ja, käre läsare, det gjorde jag; och ska snart försöka avrunda hela mitt resonemang.

Självutnämnda cineaster tar ofta på sig ansvaret att tala för alla andra, och i deras ögon producerar bara Bay skräp och är helt utan talang, vilket inte är svårt att förstå när man gör stor sak av att proklamera hur bra en sak är över en annan. Jag är farligt nära den gränsen själv när jag påstår att Bay är en duktig hantverkare; om jag hade skrivit att han var en konstnär hade jag behövt att komma med mer konkret fakta. Men han är en duktig actionregissör just för att han vet hur man fångar tittarens uppmärksamhet. I en värld där man ständigt dras hit och dit, stannar man gärna kvar i Bays epos, men helst bara för en stund, men det är en annan fråga. Om du frågar mig vilken filmskapare som har mest emotionella tyngd i sitt filmskapande, då kan vi helt och hållet utesluta Bay och Nolan och plocka fram regissörer som James Ivory (The Remains of the Day) eller Frank Darabont (The Shawshank Redemption); men nu diskuterar vi Bays rätt att existera på stjärnhimlen.

Kanske dyker det upp en röd flagga i ditt huvud just nu och du börjar fundera: “Actionregissör … Det finns ju hur många sådana som helst.” Sant, min käre skeptiker, men hur många av dessa stannar kvar vid sin gebit och utvecklar den fullt ut? När jag tittar på filmhistorien ser jag flackande filmskapare som testar sig fram, det är nästan som om de är barn som lär sig gå för första gången, men detta är inte alltid av ondo. Ta Stanley Kubrick för exempel. Han började sin karriär med krigsdramat “Fear And Desire” (1953), och avsluta sitt liv med projektet: “Eyes Wide Shut” (1999) som Tom Cruise och co. fick avsluta på egen hand.

“Drama som drama …”, tänker du säkert, men jag håller inte med. Förutsättningarna för en livskris är inte detsamma i krig som i ett äktenskap. Vissa är kanske inte benägna att hålla med, men det är en väsentlig skillnad på slagfälten, därför kan det vara viktigt att prova sig fram och experimentera. Det finns onekligen en anledning till varför filmer och berättelser ofta är uppbyggda på ett likartat sätt. Detta beror på att vi har blivit vana av att uppleva innehållet i filmer på ett visst sätt: dvs. våra förväntningar har höga krav. När dessa förväntningar inte infinner sig, kommer kritiken. Om vi slutar jämföra saker och ting med varandra, kan vi få mycket bättre upplevelser.

Jag jämför konst med film, och konstnärer med filmskapare i detta inlägg eftersom jag ser ett samband, och det skulle vara omöjligt för mig att utveckla diskursen utan hänvisningar.

Den som har hållit sig vaken under det här inläggets läsning, och har skarpt öga för detaljer, inser nog nu att jag jämför Bay med andra filmskapare också förutom Nolan; det gör jag absolut; och vi ska dröja kvar ett litet tag till i den amerikanska filmhistorien där jag tror filmen började skena iväg i två olika riktningar, dvs. när filmer med liknande drag (actionfilmer) var så pass annorlunda att de var annorlunda.

Douglas Fairbanks i “The Mark of Zorro”.

Häng med ett litet tag till!

När året var 1915, klev en man ut på vita duken som skulle bli synonym med farfylld action; hans namn var Douglas Fairbanks (1883 – 1939). Efter debuten i filmen “The Lamb” (Lammet), tog det inte många år innan det lilla livet hade fått på sig läderstövlar och kunde svinga en värja som ingen annan. Filmer som “The Mark of Zorro” (1920), “The Three Musketeers” (1921), “Robin Hood” (1923), “Ben-Hur” (1925), “The Black Pirate” (1926) – befäste Fairbanks som en utomordentlig kvinnotjusare och actionhjälte så det stänkte om det. Han var på många sätt sin tids Bruce Willis, eller varför inte Vin Diesel.

I regissören Fred Niblo (The Mark of Zorro) – hittade Fairbanks en själsfrände som kunde hjälpa honom visualisera allt det han ville förmedla; nämligen en storslagen hjälte som var som hämtad från alla äventyrsböcker både han och resten av världen hade läst medan de växte upp. För att klara av detta, var de tvungna att uppfinna ett, för sin tid, nytalande visuellt språk som aldrig hade funnits tidigare.

Regissören D.W. Griffiths försök gick någorlunda bra i “The Birth of a Nation” från år 1915, men denna film förstördes helt och hållet av filmens andra akt där man mer eller mindre klippte sönder den och lät karaktärerna vissna mot den visuella kakofonin. Känner vi inte igen det här någonstans ifrån, säg?

Eftersom filmstudios och scenbyggen för äventyrsfilmer i Hollywood under den gyllene eran ofta var placerade mitt ute i öknen utanför Los Angeles där man hade starkt solljus, var man tvungna att jobba snabbt innan solen gick ned. Scenerna var därför korta, men väldigt effektiva så som i Niblos filmer, och både kameran och filmtittaren fick tåla den oömma behandlingen som det innebar att hoppa från en actionsekvens till en annan. Någorlunda logiskt infogade man då och då replikskyltar som täckte hela biografduken, och man använde sig av dessa eftersom talfilmen ännu inte hade blivit uppfunnen.

Här en sekvens från “The Mark of Zorro” (1920).. Notera hur modern den här filmen ter sig, drygt 100 år efter sin premiär.

KLIPP: https://youtu.be/yaBud6ii5Wk

Så som i fallet med Bay, ansåg många kritiker (de tidiga cineasterna), att Niblos filmer inte var tillräckligt bra, men Fairbanks fick dock mycket bra kritik, bl.a. av tidskriften “Photoplay” som skrev ett par trevliga rader år 1923 om hans insatser i filmen Robin Hood:

“Robin Hood is Douglas Fairbanks from the first reel to the last. He flashes up and down the walls of the gigantic castle set; he darts in and out of the woodland scenes, he is everywhere, and almost all the time and in rare moments when he is not on the scene you are simply waiting for him to come back again. So beautiful is the setting and so unusual and interesting the photography and direction that your attention might very easily wander to the backgrounds alone – but not for long with Doug around!”

KÄLLA: http://www.silentsaregolden.com/

Nu var inte Fairbanks den ende snyggingen på bioduken, han tävlade om kvinnors gunst i samma utsträckning som Rudolph Valentino, men den senarenämnde var så skön och vacker att kvinnorna svimmade utanför biografsalongerna och fick bäras in på bår vid åsynen av hans tecknade nuna på filmpostrarna. Man fick akta sig för vackra skådespelare!

Regissören George Melford var en av anledningarna till att Valentinos storfilm: “The Sheik” (1921), blev en sådan rasande succé. Berättelsen rör sig kring en amerikanska (karaktären Lady Diana Mayo) – som mer eller mindre tas till fånga av en shejk i Sahara (Hon räddas från en sandstorm, men får inte sedan lämna sin räddare som hon förälskar sig i. En variant av stockholmssyndromet måhända, innan det ens fanns som benämning på ett psykiskt tillstånd).

Melford visste hur kan skulle fånga den kvinnliga publiken genom att använda Valentinos talande kroppspråk (sexuella kroppspråk). Genom detta tillkännagav han att kvinnan i hans tält skulle lära sig älska honom. Det var rena rama pornografin, i fantasin i varje fall. Faribanks var inte så seg i vändningarna, han grabbade en kvinna i flykten, drog upp henne bland träden och började kyssa de svart- och vita läpparna. Självfallet fanns det nu två läger, ett som föredrog det romantiska, och ett som föredrog “pang på rödbetan”-approachen. År 2013, eller år 2014, finns samma preferenser kvar hos biopubliken. Behöver jag nämna “Fifty Shades of Grey”?

Vilken genre, eller tillvägagångsätt är bäst? Ingen av dem, det ena behöver inte utesluta den andra.

När åren sedan bara sprang iväg i Hollywood (och på andra ställen i världen), började man experimentera mer friskt och vågat. När talfilmen introducerades och fick sitt genombrott med “The Jazz Singer” (1927), kunde man aldrig vända om. Nu lockade framtiden med allt vad det innebar. År 1948 blev uppfinningen TV-apparaten det som alla skulle ha i sitt hem, och när den sedan var välförankrad i vardagsrummet fattades bara innehållet, men detta, när det väl fanns – kunde ännu inte riktigt tävla med filmerna och känslan att gå på bio.

Det verkade som om man kunde göra precis vad som helst i filmens värld när året var 1950. Man kunde förflytta biografbesökarna till förgångna tider och placera dem i händelsernas centrum. Det måste ha varit en berusande känsla i filmens barndom. Hollywood, för att inte säga USA, hade sedan filmens barndom ständigt sett till att skjuta fram gränserna för vad som var möjligt. Film efter film skapades till publikens glädje, och det är sannerligen ingen överdrift att intyga filmens betydelse i varje modern kultur. Många är de barn som bestämde sig framför bioduken eller TV:n vad de skulle syssla med i resten av sina liv. Tack vare deras visioner och drömmar (de som blev filmskapare), har vi idag en strålande filmkultur som har experimenterat med det mesta. Vi har även idag vissa personer som är ikoner och institutioner i den kulturella kanon att det är otänkbart att föreställa sig en värld utan deras alster.

George Lucas och Steven Spielberg växte upp i biografsalongerna och lärde sig älska Blixt Gordon, The Lone Ranger och alla andra svart- och vita TV-serier som förgyllde tillvaron på 1950-talet. Äventyr efter äventyr målade världen i fantastiska färger (inte bokstavligt talat, men i fantasin), och varför skulle man egentligen begränsa fantasin när den var så underbar?

Spielberg blev ökänd redan som liten grabb i sitt kvarter när han bokstavligt talat slängde sina kamrater in i elden bara för att fånga nästa häftiga super 8-sekvens. När han blev äldre tog han med sig sin passion för filmskapande och blev en av de främsta regissörerna inom actiongenren, men har på äldre dagar blivit lite mer allvarlig och filosofisk.

Och nu, käre läsare, sluts cirkeln.

Storyboard från Indiana Jones.

Framför oss har vi en långhårig yngling på 15 år som sitter och färglägger storyboards till filmen Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark. Klockan är 04.14 på morgonen, året är 1981. Utanför sjunger cikadorna och kaffet på bordet har varit kallt sedan länge.

När filtpennan stängs betraktar den unge Michael Bay sitt hantverk och tittar på teckningarna. Den äventyrslystne Doktor Jones är omringad av fiender i ett fjärran land; en av antagonisterna höjer ett svärd och ska just hugga till. Hur ska han komma ur den här knepiga situationen?

Bay vet hur han skulle lösa situationen, med en lastbil som sprängdes i bakgrunden, men enligt manuset plockar Jones fram en pistol och skjuter fulingen. Det är lite tråkigt.

Bay skakar på huvudet och släcker lampan. Om han en dag får möjligheten att göra film, ska han göra på sitt sätt. När morgonljuset utanför studion kittlar ögonen, hoppar han upp på sin cykel och beger sig hemmåt. Framtiden ter sig väldigt ljus …