Just som man tror, eller vet, att Hollywood både har förlorat själ och hjärta, dyker det upp en trevlig liten film som handlar om just det som får världen att pulsera av liv, nämligen drömmar. Utan drömmar hade knappt något av det vi ser omkring oss funnits, och utan längtan hade vi nog alla existerat under en sten någonstans.

”La La Land” har skrivits och regisserats av nykomlingen Damien Chazelle som levererade fantastiska ”Whiplash” år 2014. Den gången var det den trumspelande Miles Teller som hade hamnat i onåd med ödet, i den här filmen är det Ryan Gosling och Emma Stone som försöker att få till det, både i sina respektive karriärer och i kärleken. Det hade inte varit en film om det hade fungerat speciellt bra.

Filmen börjar glatt med sång, men glider snart in in någon sorts melankolisk feberdröm där man anar inspiration från alla slags genrer, inte enbart musikaler. Emma Stone spelar ”Mia”, en tjej med skådespelardrömmar som kämpar hårt för att komma någonstans i världen. Men avslag efter avslag tär på ambitionerna och tårarna fuktar kudden varje natt. Ryan Gosling befinner sig i en helt annan situation eftersom han drömmer om att revitalisera den stagnerade jazzmusiken i USA och öppna en egen klubb med namn: ”Chicken on A Stick”. Han tar gig för att få in pengar, men driver alltför ofta in i dagdrömmeri och börjar spela melodier på pianot som inte överenstämmer med arbetsgivarens preferenser, varpå han får sparken, inte en gång, utan flera.

Vårt kärlekspar möts flera gånger i olika delar, eller rättare sagt faser i sina liv, och inledningsvis finns det en stark förälskelse som inte har något att göra med praktiska, vardagliga ting, men när Gosling får turnerande gig som ständigt håller honom hemifrån, börjar det dra och slita i hjärtat och uppbrottet närmar sig.

Jag tänker inte avslöja för mycket av handlingen, men jag kan säga så att den är engagerande, inte minst för vackra musikaliska stycken som dyker upp då och då. Stone är duktig på att förmedla känslor, medan Gosling gör en ”Harrison Ford”, dvs. drar på ett ansiktsuttryck som ska representera en uppsjö av smärtor, men det funkar inte riktigt. Han bär en gummimask och just därför har man svårt att följa hans inre resa.

Vi har sett många liknande filmer / berättelser genom filmhistorien, och de som dröjer kvar längst är de som lyckats förmedla hur hjärtslitande kärleken till både en annan människa, och till de egna ambitionerna kan vara. Hur ska man egentligen välja i livet, och hur vet man att det val man gjort är bra? Det finns inga svar på den frågan, det finns bara livet och hur vi än vrider och vänder på det, är vi alla summan av våra erfarenheter.

Till La La Land,  precis som många andra filmer från USA, har man skapat ett flertal olika postrar med olika känslouttryck. Den som har spridits mest är postern där Gosling och Stone dansar, men jag tycker inte den riktigt representerar innehållet. Filmen handlar mer i grunden om längtan och är inte en kärleksfilm i den gängse bemärkelsen. Våra huvudpersoners liv kretsar inte enbart kring kramar och pussar, vilket den kan leda oss att tro. Jag gillar den mer stilfulla postern som pryder detta inlägg, främst för att cirkeln i bakgrunden får mig att tänka på fokus. Vi fokuserar alla på olika saker i livet, precis som de påhittade karaktärerna i filmen. Det vi kan lära oss av dom är att alltid lyssna till hjärtat. Därifrån kommer den mest tidlösa melodin.

IEGOCENTRISKT BETYG: