Senaste gången jag yttrade mig om amerikanarnas dåliga matvanor och kulturella missgärningar, fick jag ett mail där det stod att jag var en: “svennebanan”, vad detta nu än ska betyda, men faktum kvarstår. Var tredje amerikanare är idag överviktig och har stora brister i sin allmänbildning. Ni har säkert sett David Letterman eller Jay Leno göra sig lustiga över sina landsmän där frågor som:

“Where do icebears come from?”

– har gett svaren: “Iceland”, eller “Sweden”, och man har bara suttit och gapat och inte trott vad man hörde var sant. Så kan det bli om man redan i tidig ålder bli itutad att man bor i världens mäktigaste och bästa land och att alla andra länder bara är “piss i Mississippi”, dvs. något man inte behöver bry sina små hjärnceller om. Uppvisade foton ute på gatan på europeiska celibriteter har rönt samma framgångar, och jag tror det var på Jay Lenos show för massor av år sedan som en kvinna fick se en bild på Prince Charles och sade att han jobbade på Wal-Mart. Hon hade ingen aning vem han var, och brydde sig inte heller.

Vi i vårt avlånga land har gjort allt vi kunnat för att implementera den amerikanska kulturen i vår. I glipan mellan trätofflor, små grodorna och köttbullar med potatis, har vi blivit lika hemmastadda med CSI-Miami i våra vardagsrum som med bokhyllan Billy från IKEA, och fler människor (i vår generation) har sett en Tarantino-film än en hel långfilm av Ingmar Bergman. Är vi så torftiga att vi inte kan underhålla vårt kulturella arv, eller är det enbart vid ett fåtal högtider om året som man är svensk? Vad är vi under resten av tiden; svampar som drar till oss andra kulturella yttringar?

Kanske har fascinationen för USA att göra med att så många utvandrade till amerika för länge sedan? Över en miljon svenskar bosatte sig i det främmande land som skulle bli deras nya hem. Självfallet rapporterade de hem om vad de upplevde, och det verkar som om ett land blev två.

Var jag än tittar i det svenska folkhemmet ser jag det amerikanska arvet (allt är dock inte av ondo), dricker jag inte själv Cola-Zero, ser jag film som är sprungen direkt ur drömfabriken i Hollywood och kan samtidigt höra grannen spela Elvis, Cash eller Crosby. I bokhyllan finns amerikanska författare, i spelsamlingen finns amerikanska spel och i hallen står amerikanska sportskor och väntar på att luftas. Det är nästan så man skulle kunna tro att det var hopplöst.

Det finns inte många stunder i vardagen då vi kan lösgöra oss från dessa utomnordiska influenser, om vi ska vara ärliga vill vi nog inte det. Se på sommarmånaderna här i Sverige, är det inte då allehanda mästerkockar dyker upp och ska grilla kött “the american way”? De smetar på allt som finns i kylskåpet för att imitera sina husgudar – den vanliga familjefadren med det hemliga såsreceptet, och är måna om att grillningen sker “low and slow”, precis som i USA. Mången revbensspjäll, bogbitar från gris och bringor från nöt slutar sin existens i smålulliga svennebananers magar och gör sommaren till en av höjdpunkterna på året. Kanske snackar man om “Texasbiff” där vid grillen, men det hade inte varit fel om man uppfann en “Malmöbiff”. Fri från tillsatser och skotthål (?) Jag överlåter den bilden till era skarpa hjärnor.

Hur kommer årets grillmånader att bli kan man undra? Kommer regnen sköja oss rena från synder, eller kommer fettosen bli en del av våra personligheter?

En av de få saker som är bra med allt regn som då och då sköljer oss rena från synd och samvete, är att många av de traditionella grillfesterna uteblir. Jag menar inte att låta som en dysterkvist, men jag har alltid haft oturen, förutom i min nuvarande bostad, att vara granne med en sådan där självutnämnd grillmästare som tror att han har kontroll på det svarta kolet. När det ena efter det andra kadaveroset sökte sig in i mitt ödmjuka hem var det inte roligt. Varför det är tillåtet att grilla på sin balkong i vissa städer, det förstår jag inte; ingen opponerar sig ändå eller gör någonting åt det! För hälsans skull är det nog bra att vi har korta sommarmånader, för tänk om vi skulle börja efterapa en annan amerikansk tradition; att vi överkonsumerade skräpmat och dog i förtid.

Vänta lite nu, är vi inte redan där?

I USA lider 8,3% av hela befolkningen av diabetes, det är ungefär 26 miljoner människor. Ny forskning visar att uppemot 80 miljoner befinner sig i riskzonen vilket innebär att “diabetesbältet” i allra högsta grad är välmående och sträcker sig från Louisiana till Virginia. Fortsätter denna dåliga trend kommer medellivslängden börja likna den som man hade i Europa på medeltiden; ni vet, “the dark ages”, till skillnad från våra upplysta dagar då vi vet så mycket bättre om allting och handlar därefter.