Igår natt föreföll det som om solen skuggade månen. Den hängde där uppe på himlavalvet i sin kalla rymd och var plötsligt borta när jag blinkade till. En svart skiva tycktes ha sänkts någonstans österifrån Orionbältet, men det var bara en illusion, antagligen ett busstreck av en samling moln som hade bestämt sig för att driva gäck med oss här nere på jorden. När månen snart skingrade mörkret igen, återtog den sin position på himlen och allt kändes som det skulle.

Jag låg i sängen medan jag följde skådespelet utanför, märklig nog hade jag nyss läst om solen och månen i en artikel om det gamla Kina och grubblat en stund över hur vidunderlig världen måste ha tett sig en gång i tiden. Världen är fortfarande vidunderlig idag, på så många fler sätt än vad våra förfäder hade kunnat föreställa sig.

Den 4:e Juni, år 781 f.Kr, nedtecknades det i Kina för första gången i mänsklighetens historia att en solförmörkelse hade ägt rum. De gamla kineserna, som blev vidskepliga med modersmjölken, trodde att solförmörkelsen berodde på att en stor drake försökte att äta upp solen. Trots att de var duktiga astronomer och kunde förutsäga många av himlavalvets stora mysterium, trodde de på mytologins fantastiska varelser. Det var enklare så eftersom detta inte gick stick i stäv; être en désaccord – om man så vill, med den rådande kejsarens empiri. Kejsarna på den gamla goda tiden var alla besläktade med stjärnorna och gudarna, sägs det i varje fall, och det som kejsarna visste, var det som gällde. En förenklad och asiatisk version av: My way, or the highway.

För att skrämma bort den här stora och solätande draken brukade kejsaren anbefalla speciella oljudsmakare att skrämma bort den. Dessa stackars individer fick stå uppe på någon bergstopp och slå på gonggongar för att få bort besten. Tydligen funkade det, för solen brukade oftast titta fram ganska snabbt och sedan festade man så pipskäggen snurrade.

Kejsaren Chung K’ang hade dock inte lika mycket tur när han regerade. Han fick ställa sina två hovsastronomer inför rätta eftersom de missat att en solförmörkelse skulle äga rum. När så dagen helt plötsligt blev mörk, visste alla att draken hade kommit och flydde i panik. De två astronomerna avrättades ögonblickligen.

När jag lade ifrån mig tidningen jag läste verkade inte månen så långt borta. Trots att den hade hunnit förflytta sig var det gula skenet lika starkt, och tur var det. Jag behövde en upplyst väg till köket för att hämta en kaka och kopp té.