För drygt 400 år sedan vandrade en man nedför en gatan i centrala Bryssel och lyfte på baskern för andra män med lika finansade mustasch som han själv. Han var stolt i hågen och vit i nyllet av all det damm som hans skulptrerande i gips kastat omkring och spridit för vinden, men av någon anledning ändå lagt sig som Messias tårar i de svettpärlor som gnistrade på hans bleka kinder.

Hans namn var Hieronymus Duquesnoy, han var flamländare, född i Zeeuws-Vlaanderen och nyss hemkommen efter massor av produktiva år i det horliga Rom; även kallat Tiberns svarta öga. Framför sig såg han framtiden, och bakom sig hade han det nyligen avslutade verket “Manneken Pis” – som betydde: “En liten urinerande pojke.”

Idéen till den uppseendeväckande pojken hade kommit under färden till Rom, då året var 1616 och då det fortfarande var oroligheter över hela Europa. När han färdats genom Umbrien och lämnat den föga imponerande staden Perugia, hade han blivit uppmärksammad på de kringströvande människorna som gjorde vad de ville, när de ville. Deras fattigdom var beklämmande, men deras frihet inspirerande, för trots att de ofta knappt hade kläder på sina kroppar eller kunde äta sig mätta varje dag, lös deras leenden. Duquesnoy fascinerades av deras livsöden och insåg att den mest sanna konsten var den som var ärlig och mänsklig. Vad den andra konsten anbelangade i världen (den som han sett i Italien och den som han själv försökte göra), tedde den sig alltmer oinspirerad och tråkig, dessutom krävde mecenaterna som ofta stod för kostnaderna, större och mer förhärligande verk till sin egen ära, vilket han visste var helt fel väg att gå.

Duquesnoy var trött på egocentricitet, han var from inför livet och en glad människa; därför tyckte han det var på sin plats att kreera den lille pojken som kastade vatten som en motpol till allt annat som fanns. Vad folk tyckte om hans verk, brydde han sig inte om, han ville att man skulle se den ljusare sidan av livet och inte ta allt på för stort allvar.

När jag besökte Bryssel våren år 2003, var det en livlig stad som mötte min blick. På min första runda genom staden iakttog jag vackra byggnader och imponerande konstverk. Jag hälsade på glada brysselbor och tog en fika som lämnade ett tunt stråk av mjölkskum på överläppen. Doften av varm choklad fanns i varje vrå, så även doften av vackra blommor på Grand-Place / Grote Markt som är ett av de finaste torg jag besökt i världen.

En rask promenad nedför Rue de L’Étuve som ligger i anslutning till Rue du Chêne, hittade jag så den lille pojken. Han var uppklädd dagen till ära i en Stålmannen kostym. Något säger mig att Duquesnoy hade tyckt att klädvalet var lika ypperligt som jag.