Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788 – 1860) var ingen munter prick. Han sågs ofta vandra upp och ned på gatorna i Frankfurt am Main och mumla något för sig själv. Kanske filosoferade han över tingens natur, sin egen mentala konstitution eller så undrade han var alla brudar var? I vilket fall som helst så grubblande han över det här varför människan i grund och botten mest av allt är intresserad av sig själv. Idag kallar vi det för “egenkärlek”, eller säger att: “…man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan.” Visst är det så, men människan är mer komplicerad än så.

Schopenhauer skrev:

De flesta människor äro till den grad subjektiva att de egentligen ej intressera sig för något annat än sig själva. Därav kommer det sig, att de vid allt som säges genast tänka på sig själva och att varje tillfällig och än så avlägsen relation till något för dem personligt så fängslar hela deras uppmärksamhet att de ej ha kvar någon förmåga att uppfatta det sagdas objektiva innebörd, även som att för dem inga skäl gälla, så snart dessa äro oförenliga med deras intresse eller fåfänga. Därför bli de så lätt förströdda, sårade, förnärmade eller kränkta, att man gentemot dem vid objektiva samtal – som nu må gälla vad som helst – aldrig kan vara nog på sin vakt, så att ej det sagda kanske på ett eller annat ofördelaktigt sätt hänsyftar på det självmedvetna och ömtåliga jag, som för tillfället befinner sig framför oss …

OBS! Filosofen på bilden bits inte.

Om man vill vara lite smågrinig så här på tisdagsförmiddagen, känns det som om han vänder sig till det svenska folket. Stoppa ned en pipett i vilket samhälle som helst i Sverige och man finner individer som går under benämningen “egoist”, eller “misantrop”. Jag tror inte man föds egoistisk, det är något man lär sig i den omgivning man växer upp i eller lever i, och för att överleva måste man applicera samma slags beteende på sig själv som råder ute i samhället.

Dagligen får vi veta om Försäkringskassans hjärtlösa beteende, men jag tvivlar på att alla mini-Hitlers i Sverige har samlats under ett tak för att göra livet så surt de kan för landets invånare, det ligger någonting annat under ytan som har skrapat bort deras empati. Kanske lever vi i pessimismens tidsålder, där statliga institutioner ej längre vill se till mänskligt värde utan hellre till mänskligt avskräde, i sådana fall råder det ingen tvekan om varför människor behandlas på det sätt som de gör.

Jag hade en tjejkompis som för ett par år sedan klev in på Försäkringskassans kontor i Malmö med villfarelsen att hon hade fått sin anställning för att göra livet lite lättare för dem som ringde och behövde hjälp och stöd. Snart visade det sig att man ansåg att de som ringde vara en belastning och man skapade en policy där man sade “nej” istället för att ta reda på hur saker och ting låg till i varje enskilt ärende. Med detta handlingskraftiga sätt sparade man tid och handläggningstiden för varje ärende sjönk drastiskt. Min kompis berättade för mig att hon alltid gick hem med en klump i magen, ibland fick hon gå ut på toaletten och gråta en skvätt, för det var inte detta hon ville åstadkomma med sitt jobb; dvs. driva människor in i ångest och hopplöshet, hon ville hjälpa, vara god, men det ville inte hennes arbetsgivare. Problemet kvarstår idag.

Efter drygt två månader fick hon nog och hade ett samtal med sin chef. Han påpekade att hon alldeles för ofta hade pratat 8 – 15 minuter med varje “kund”, när deras policy hade varit max 3 minuter. “Det såg inte bra ut för henne på Försäkringskassan …”, sade han. Min kompis tog då tillfället i akt och sade upp sig, och det var ett beslut som hon aldrig har ångrat.

Vad mumlade Schopenhauer mer om då? Han skrev bl.a:

Varken älska eller hata, innehåller hälften av all världsvishet. Ingenting säga och ingenting tro, innehåller den andra hälften.

Med de orden låter det som om han förklarar den svenska neutraliteten att aldrig stå på någons sida förutom den egna. Det är hemskt på något banalt sätt att denna lag är så allrådande. Hur ska vi då veta vilka som är de riktiga vännerna, och vem ska skydda oss när vi behöver hjälp?
_ _ _

Bannerbild av Arthur Schopenhauer © 1859 J. Schäfer.