Det hände en gång i tiden, närmare bestämt år 1518 i staden Strasbourg i Belgien, att en kvinna steg ut ur sitt hus en varm julidag och började dansa. Sju dagar senare dansade hon fortfarande och lyckades på något sätt få drygt 100 andra personer att dansa som om någon okänd kraft hade tagit över deras liv och lemmar. Till en början tyckte de flesta att det var ganska komiskt. Man lät de dansande inta rådhuset och andra mötesplatser och trodde på så sätt att de skulle dansa av sig. Man lät spelmän och sångerskor ackompanjera deras “konstnärliga” frihet, men snart skulle det visa sig att det inte enbart vara komiskt. Efter ett par dagar började svaghjärtade dö av utmattning. Drygt en månad senare var över 400 människor drabbade, och det verkade som om “danssjukan” aldrig skulle avta. För att råda bukt på smittan, eller vad de nu skulle kalla den, skickade man iväg de dansande till en helig plats på en annan ort så att de skulle be för sina liv. Man trodde att det kanske var något i Strasbourg som hade dåligt inflytande på dem. I början av September år 1518 började danssjukan avta, och man trodde att deras böner hade blivit hörda av någon högre makt.

Många har spekulerat över vad det var som orsakade denna märkliga sjukdom, vissa teorier har berört droger, eller att de som dansade tillhörde djävulskulter, men svaret är troligtvis det mest enkla. De som dansade sig till döds var alla fattiga och utsvultna, därtill kunde de i samband med vissa psykiska problem ha utvecklat spasmer som var så allvarliga att de inte gick att stoppa. Man skulle nästan kunna jämföra det med en elakartad hicka, om den aldrig skulle upphöra skulle man bli knäpp.

En historiker, John Waller – har en speciell teori som går ut på att de som drabbades av danssjukan befann sig i ett transliknande tillstånd, samma sorts tillstånd som drogen metylendioximetamfetamin, dvs. ecstasy ger. Invånarna i Strasbourg, spekulerar Waller, kunde möjligtvis har “råkat” trigga några okända hormoner i kroppen som sedan utlöste det märkliga tillståndet.

Mellan år 1347 till moderna tider, har tio sådana här dokumenterade utbrott registrerats i Europa, om alla dessa dansare också triggade sina hormoner förtäljer inte någon vittnesskildring. Vad man däremot vet är att dessa utbrott ibland felaktigt har kallats för “Sankt Vitus’ sjukan”; denna är nära besläktat med epilepsi och det verkar inte troligt att över 400 människor får ett sådan utbrott på samma gång.

Danssjuka på nära håll har jag upplevt en gång i staden Trelleborg där jag och en tjej vann en danstävling till Laura Branigans gamla låt: “Self Control” år 1984. Vi vann två läsk och en chipspåse, jag var mäkta stolt och har aldrig gjort om bragden.