I maj år 2001 är jag på bröllopsresa i Paris. Jag besöker Eiffeltornet med min numera ex-fru, vi vandrar på Champs Elysée, besöker Triumfbågen och kliver in på Louvren med stor förväntan. Ett par dagar senare sätter jag min fot i Montmatre för första gången. Denna plats är helig för konstälskaren och för mig. Just där, i detta fantastiska gränsland mellan nutid och det förgångna, satt en gång Picasso och tecknade av vackra servitriser som betalning för den öl och absint han inmundigade, drygt ett decennium tidigare, eller mer, våndades Charles Baudelaire över världens predikament. När jag är där på besök är ett filmteam på plats och ställer upp ljusriggar. Jag tror för ett ögonblick att mina ögon bedrar mig, för jag ser en kvinna och en man som jag känner igen. Kvinnan, kommer jag snart underfund med, är Liv Ullman och hon är i Paris för att regissera filmen “Trolösa” med Lena Endre i huvudrollen. Mannen som står bredvid hennes sida och tittar in på ett café heter Krister Henriksson. Jag är dock inte intresserad av dem just då, men får reda på långt senare att Trolösas filmmanus har skrivits av Ingmar Bergman.

Jag kommer in på ett torg där det finns massor av marknadsstånd med diverse turistfällor. Konstnärer står utspridda på strategiska platser och ritar karikatyrer eller målar av kyrkan Sacre Coeur (vilket betyder Heligt Hjärta) – som kastar sin skugga över de ojämna gatorna. Mimartister gör sig till i sina vitmålade ansikten. De vill inte bli fotograferade och gömmer sig så snart de ser en kameralins, kanske är det ett spel eller skicklighet, för jag lyckas inte få med dem på ett enda foto.

Mer än 100 år tidigare gick Vincent Van Gogh omkring här med sina dukar och letade efter konstköpare. Ibland hade han sällskap av någon kollega, som liksom honom hade offrat allt för konsten. Kanske saknade Vincent sin bror, eller så hade hans sjukdom börjat göra livet ohållbart, för någon säger sig ha sett honom tugga på ritkol. Det är galenskap, nästan lika galet som att försöka leva på sin konst.

När jag går där ensam i de gamla kvarteren (min ex-fru ville titta på andra saker), ser jag kvinnor med breda midjor, vita mössor och rosiga kinder. De är unga och vackra, deras ögon glittrar i den skira dagern. Sommaren borde vara här, men det är kallt, så kallt att det är ånga på mina glasögon och frost i mina lungor. Jag vill aldrig lämna platsen, här är jag ändå lycklig tycker jag och hör duvornas vingslag. Ovanför molnen väntar solen på att titta fram, en hemlighetsfull vän jag alltid älskar att få besök av.

Någon timme senare har jag trotsat mitt hjärtas önskningar, jag har gått vidare. Mina fötter går sakta nedför Boulevard de Clichy. Precis vid korsningen mellan Rue Puget och Rue Lepic blinkar röda lampor och ovanpå en byggnad finns en stor väderkvarn i aluminium. När bilarna susar förbi och människornas upphetsning når mina öron ser jag Moulin Rouge, en gång i tiden syndens näste, nu omvandlat till något kulturellt och inbjudande. Jag vågar inte gå in, vill inte krossa mina illusioner om det som en gång fanns där; den riktiga, fina gamla träkvarnen ovanpå byggnaden, konstnären Toulouse Lautrec och hans vänninor, de prostituerade. De är döda sedan lång tid tillbaka, men jag känner ändå deras närvaro. Många har stått där jag står, blivit förälskade i atmosfären och tagit med sig intrycken av den hem.

På något märkligt sätt går kvällen förbi snabbt, dagen efter värker fötterna som om jag har strumpor av gruskorn. I fonden, utanför hotellet – hörs barnskatt och glas som klirrar. Det är en varm sommardag i det första arrondisimentet. Palais Royal sjuder av liv och visst lever jag med. Det bultar i bröstkorgen, historiens vingslag är mäktiga. Ett stycke härifrån anföll Jeanne D’Arc de engelska trupperna på 1400-talet, trots hennes slit blev hon tillfångatagen av Burgunderna och dog som en martyr.

Jag slår mig ned vid en mur där skuggan smeker kinderna lika varligt som min uppfattning om Paris skönhet. Det går inte att förhindra förälskelsen. Jag är förlorad, men lycklig, på denna plats som jag vill kalla min egen.