För ett par år sedan, närmare bestämt sommaren år 2009 när jag besökte Japan och Tokyo för första gången, fick jag äntligen en chans att träffa min japanske agent som jag samarbetat med i många år. För er som inte är så insatta i den kreativa branschen kan jag förklara att en “agent” är benämningen på en individ som jobbar för att promota en annan individ som arbetar inom något speciellt konstnärligt område. Man skulle även kunna säga att agenten är denne konstnärs röst, han eller hon representerar “konstnären” inom vilket fält det än må vara.

Kiyoshi-san, min agent, mötte upp mig på mitt hotell i västra Tokyo dagen efter att jag hade ankommit till Japan och överlämnade en drös fina presenter, bl.a. handformade “kakor” av gröna svampar och ett mycket fint klädesplagg som skulle ge mig tur. Jag i min tur hade inte läst på riktigt ordentligt om den japanska kulturen, och överlämnade således ett skånskt påskägg med kexchoklad och små salta bollar (?) som jag rafsat ihop i ren panik. Kiyoshi-san bugade djupt som om han just då i den stund fått vidröra den engelska drottningens juveler, medan jag kände mig som byfånen som just kommit till storstaden för första gången. Det föreföll som om han förstod min disposition och gjorde inget större väsen av det. Efteråt tänkte jag på alla berömdheter och möten han måste ha haft med dumma västerlänningar genom åren och att jag måste ha varit den mest enfaldige. Några av de kända svenskar han representerat på ett eller annat sätt inkluderade allas vår Yngwie Malmsteen; en gammal favorit hos mig, men jag vågade inte riktigt fråga vad Yngwie-san överlämnade till honom som present. En kagge öl? Två trädtofflor eller en förpackning Mamma Scans köttbullar?

Efter att ha blivit guidad runt det imponerande teknikdistriktet Akihabara, fick jag frågan om jag ville medverka i en intervju dagen efter. Jag tackade ja utan större eftertanke och tyckte att det skulle bli riktigt kul. Sedan fick jag veta att intervjun skulle utföras av en mycket känd radio-DJ och att jag skulle få en simultantolk för att kommunikationen skulle funka så smidigt som helst. Det är ju inte varje dag en skåning hamnar på japansk radio som når ut till ett par miljoner lyssnare.

Kiyoshi-san log sitt milda leende och förklarade att:

“No need to worry, if you say stupid things; I will help you get off air …”

Efter en bra eftermiddag med god fika och mycket trevligt sällskap, återvände jag till hotellet och samtalade med min före detta sambo som var en märklig prick. Hon skulle träffa goda vänner nästa dag och ha ett par egna affärsmöten och kunde således inte följa med till radiostationen som låg nära centrala Tokyo. Utan att ha någon hum om vad intervjun skulle handla om (ofta kan man få lite frågor i förhand som man kan öva på), var det bara att gå och lägga sig och drömma om sushi och saké. Eftersom vi hamnat i luven  på varandra flera gånger under resans gång, sov jag i ett eget rum på vårt hostel, och hon bodde i ett annat rum ett par våningar under mig.

Morgonen kom tämligen snart och var inte solig och grann, snarare regnig och kall. Väderleken påminde mig om filmen Blade Runner och lite varstans såg man ånga som steg upp från underjorden genom små ventiler som gick ned till tunnelbanan. Jag hade ett par timmar för mig själv innan jag skulle bli upphämtade igen så jag passade på att bege mig ut på stan i eget sällskap. Ni som har sett filmen “Lost In Translation”, kommer förmodligen ihåg Bill Murrays min när han kliver ut i miljonstaden. Ansikten som rusar förbi, neonskyltar som blinkar, trafiken som rullar på, ja allt är stort och märkligt som det kan vara. Som turist letar man alltid efter något igenkännande för att inte känna sig helt vilse. Antingen försöker man hitta byggnader man sett i tidningar eller på film, eller så går man mot närmsta matställe för att kanske komma i samspråk med någon annan främling som kommer från samma breddgrader. Självfallet såg jag inte en enda skandinav någonstans, utan räknade mer eller mindre bara guppande huvuden medan jag försökte navigera min farkost.

Vart jag än vände mig så jag obekanta byggnader och hus, och därefter gator som såg ut som flygplanssträckor, långa och upplysta (som tur var, denna dag var blygrå med mörktunga skyar). Jag såg så många människor att jag kunde föreställa mig livet i en myrstack. De kom från alla väderstreck, människorna, inte myrorna – och som på en given signal stannade de ibland upp och lät biltrafiken smita förbi. Ingen trotsade något rött ljus, alla väntade tålmodigt på att det skulle bli grönt. I Japan förstår ni, gillar man det här med ordning och reda, ingen sviker den stora massan.

De japanska neonskyltarna är en historia i sig, för att inte säga de otaliga spelhallarna som finns just överallt. Människor som har spelberoende skulle inte överleva en kvart eftersom allt som glimmade var just guld. Jag som är Coca-Cola-holist hade också svårt att värja mig från alla läskautomater som fanns varje 50 meter. Colan i Japan är gudomlig, det måste ha något att göra med sockret, jag vet, jag var fast vid första droppen.

I närheten av mitt hotell fanns det åtta små polisstationer, dessa fanns utmed en stor väg och låg ungefär 40 meter från varandra. Vid ett litet skrivbord satt det alltid en konstapel, dag som natt, och stirrade ut på trafiken, redo att rycka ut om någon behövde hjälp. Den enda brottsliga gärningen jag såg, var en uteliggare (den enda i hela staden), som urinerade på just en polisstation. Jag är övertygad om att han hade fått smaka på batongen om konstapeln hade vetat vad han sysslade med. Nu slapp jag se några ytterligheter. En annan rolig sak var att det fanns speciella rökrutor lite varstans. Ingen rökte ute på själva gatorna eller promenadstråken, utan de ställde sig i ett litet hörn i en rökruta och puffade på där.

Jag kunde lätt ha förvillat mig hem till någon vacker Geisha om det inte vore för Kiyoshi-sans hjälp. Han kom och mötte upp mig igen på hostlet, sedan begav vi oss vidare till närmsta T-banestation. Det roliga med Tokyo, för mig i varje fall, var att jag aldrig visste var söder var. Visst, jag kunde ha letat efter solen, men då skyskraporna kittlade molnens buk, kunde man inte riktigt avgöra var ljuset kom ifrån. Min duglige agent sicksackade vant mellan alla människor och sedan bar det iväg genom 15 hållplatser tills vi kom fram Shibuya som är Tokyos version av Times Square i New York. Jag som är drygt 190 cm över havet hade inte problem att se mig om, Kiyoshi-san som nådde mig till ena bröstvårtan var mindre, men lyckades ändå sträcka ut en arm och få tag på en taxi som skulle ta oss till vår destination. Medan regnet fortsatte sin serenad över betong och reklampelare, tittade jag ut genom fönstret på taxin och var förundrad. Hade människor byggt allt det här?

Radiostationen vi anlände till, Nikkei Radio Broadcasting Corp, fanns i en imponerande skyskrapa. Hissen som tog oss upp till tioende våningen gjorde det på ett litet kick att det kändes som om vi beamades upp, som i Star Trek-filmerna. Ute i vestibulen, som var förgylld med postrar med allehanda japanska artister på, fick jag träffa min simultantolk. Kvinnan som bugade framför mig var drygt 160 cm lång, hade långt svart hår och ett avväpnande leende. Hennes röst var silkeslen när hon presenterade sig för mig på engelska som Fumiko-san. Kiyoshi-san och Fumiko-san samspråkade en liten stund, sedan fick jag kliva in i en ljudisolerad studio. Skorna hade jag tagit av mig så snart jag kom in på stationen, vilket man för övrigt gjorde överallt. I filmen “The Karate Kid” kunde de ha kört med “Shoes on, Shoes off”, istället för “Jacket on, jacket off …”

Radioprataren var en man i 50-års åldern med axellångt hår, gula glasögon (!) och var tydligen en mänsklig magnet, för jag kan inte dra till minnes att jag har sett någon annan med så många ringar på fingrarna. Han presenterade inte sig själv utan bugade bara och sa något på japanska som min tolk översatte. Jag fick veta att han kallades för “kapten” och att han hade haft många celebriteter i sin studio. Celebritet, jag?, tänkte jag och tittade på min agent som nickade stolt. Tydligen hade Iron Maiden, AC-DC och massor av andra band blivit intervjuade av honom, och enligt honom, radioprataren, tillhörde man “stjärnorna” om man arbetade med just rockstjärnorna. Att jag inte hade jobbat för Iron Maiden eller AC-DC, gjorde ingenting, jag hade ju jobbat med japanska kändisar vilket stämde, och massor av det japanska folkets favoriter, vilket också var korrekt, så det var bara att ta åt sig äran medan hjärnan drog upp den gamla svenska favoriten jantelagen: “Du ska inte tro att du är något”, men där och då ville de att jag skulle göra det, så jag gjorde det.

“Kaptenen” körde igång en introduktion på drygt 8 minuter, sedan kom första frågan om vad jag tyckte om Japan och varför jag hade kommit på besök. Något skojfriskt dök upp i huvudet, för jag försökte verkligen avskärma alla tankar på hur många som kunde sitta och lyssna där ute, men jag avstod att skämta utan berättade som det var. Att jag förälskat mig i den japanska kulturen berättade jag också till deras glädje.

Min tolk översatte det jag sade till japanska, och översatte för mig vad radioprataren frågade, och under hela tiden kröp en känsla över mig att jag kände mig som hemma. Hela deras bemötande var vänligt och respektfullt och när en timme hade passerat hade jag ingen nervositet i kroppen, bara en euforisk känsla över detta speciella “möte”, framför massor av lyssnare. Jag hade haft rampfeber, men det gick över ganska fort, och det som dröjde kvar än tills denna dag, var det trevliga bemötandet.

När jag och Kiyoshi-san lämnande studion, följde radioprataren och hela hans crew oss ut. Sex eller sju människor bugade och tackade oss för att vi hade kommit och jag sade: “Arigatou gozaimasu”, och hoppades jag hade uttalat det rätt. Tydligen hade jag sagt det korrekt och fick motta en vägg av leenden. Med detta sagt lämnade vi Nikkei Radio Corp, och begav oss åter ut i Tokyoyran. Jag var en erfarenhet rikare och kände en oerhört längtan efter rå lax och Coca-Cola.

Väl tillbaka på mitt hostel, sträckte jag ut mig på min tunna bädd och stirrade upp i taket. Utanför hörde jag trafiken susa förbi och kunde också höra hur regndroppar smattrade mot fönsterblecket. Det var mycket rogivande. Efter en stund kunde jag inte låta bli att blunda och fundera över hur stor staden var där utanför. Miljontals människor levde och rörde sig på en relativt liten yta. Att jag fick vara del av detta, om blott ett par dagar, var en fin känsla. Konsten hade tagit mig över halva jordklotet, och konsten hade lärt mig vikten av kommunikation. Där i min dagdröm, kommunicerade själen obehindrat med allt och alla, och det blev en oförglömlig resa.