Recensionen innhåller spoilers. Undvik att läsa om du inte har sett filmen än!
_ _ _

Det finns två saker som får mitt cineastiska hjärta att bulta extra hårt. Det första är regissören Ridley Scotts mästerverk ”Blade Runner” från år 1982 (självfallet är det The Final Cut-versionen från år 2007 som är den bästa), det andra är kompositören Vangelis oslagbara filmmusik till Scotts ovannämnda film. Jag vet inte riktigt hur de gjorde det, men de skapade guld och diamanter genom sitt samarbete och förändrad för all framtid vår bild av just framtiden. I grunden låg självfallet också författaren Philip K. Dicks extraordinära tankeverksamhet kring vad vi hade att vänta oss. Han ställde frågan om robotar drömmer om elektriska får i den litterära förlagan (1966), och vi har letat efter svaret (fåret) sedan dess.

Året är i varje fall nu 2018, och vi har kunnat ta del av regissören Denis Villeneuves variation på Ridley Scotts futuristiska tema. Liksom den första gången, är manusförfattaren Hampton Fancher involverad. Efter att ha sett filmen nyligen, kan jag spontant säga att den är fruktansvärt onödig på alla plan. Den stora behållningen är Villeneuves lek med det visuella, men den har inget att komma med i jämförelse med originalet, och det har mycket att göra med att vi som filmtittare är mycket mer luttrade idag. Trots fina färgscheman, perfekt komponerade scener, dynamiskt kameraarbete känns det som om vi redan sett det mesta i andra filmer, och med den känslan i kroppen blir Blade Runner 2049 ofrånkomligen en pastisch på själva genren och originalfilmen och kan omöjligtvis tillföra något nytt.

Min plan var att se filmen med okritiska ögon, bara betrakta det som utspelade sig på duken och låta berättelsen ta över, men det hände aldrig. Jag snavade ständigt på dåliga repliker, skådespelerskan Robin Wrights otydliga motiv (hon spelade karaktären Lieutenant Joshi) och Ryan Goslings imitation av en sengångares ointressanta sexliv (han spelade karaktären ‘K’). Längre fram plågas vi av Jared Letos enformiga monologer om drömmen om den perfekta replikanten, Lennie James överspel i en barnfabrik, och slutligen Harrison Fords inhopp som Rick Deckard som övergivit civilisationen för att blott titta ut genom fönstret på en skyskrapa och beundra världens dekadens med ett whiskeyglas i handen. Problemen med karaktärerna börjar egentligen i filmens första fem minuter och man förstår var det barkar. Ingen av personerna kan uttrycka känslor, och Villeneuve vill ha det så. Det är som om han vill poängtera att det futuristiska samhället styrs av övervåld i portioner, och mänsklig godhet och empati är något som inte existerar längre. När människor blir urholkade, i verkligheten eller på vita duken, finns det egentligen inga motiv eller önskemål om förändring, och det är där filmen ständigt befinner sig. På en egg, i ett mörkrets ekvilibrium.

Finns det inget bra med den här filmen då, kan man undra? Jo, men det ligger enbart i det visuella. Villeneuve är stilsäker i sin regi och återhållsam och till sin hjälp har han filmfotografen Roger Deakins expertis. Deakins har drygt 80-talet filmer på sitt CV, bl.a. Sam Mendes ”Skyfall” som onekligen är den mest visuellt imponerande av alla Bond-filmer genom åren. Rent berättelsemässigt är tyvärr Blade Runner 2049 forcerad och tråkig, utdragen in absurdum och, ja, onödig. Det är en film som ingen önskade, men blev nyfikna på enbart på grund av regissören. Harrison Fords stjärna dalade för ett bra tag sedan och han spelar mer eller mindre varje roll på samma sätt.

Det dystopiska Los Angeles som vi lärde att känna för 35 år år sedan, har vuxit i omfattning. Det har blivit mörkare och kallare, men samtidigt mer upplyst eftersom reklampelarna nu är stora som höghus, eller rör sig bland invånarna på gatunivå. Replikanterna, det stora hotet, känns inte överhängande på något sätt, och kanske ska man ge manusförfattaren en liten eloge att han åtminstone försökte väcka liv i Sean Youngs karaktär ”Rachael”, samt ge henne en upphöjd position genom att vara den första androiden som kunde bära liv, men nej. Jag förblir oberörd.

Ett par ord om musiken och filmpostern. Giganten Hans Zimmer (Gladiator, Interstellar, Inception) och ”nykomlingen” Benjamin Wallfisch står för merparten av musiken, men mycket är inspirerat av Vangelis utan att nå några liknande höjder. Jag har svårt att minnas musiken, eller några speciella teman, utan tänker mest att man borde ha kontrakterat den vidunderliga greken. Hans fingertoppskänsla är i varje fall vad musiken hade behövt, istället för det ständiga överslaget av synthar.

Vad det gäller filmpostern har vi att göra med ett sedvanligt dåligt försök från Hollywood att pressa in ansikten och kroppar i någon sorts bekväm position. Man har inte lagt fem minuter på att koncentrera sig filmens metafysik, utan går direkt på karaktärerna. Det största felet som jag ser att man har gjort, är att man har tillåtit Goslin och Ford ha olika storlek på kropparna trots att det ska se ut som att de står bredvid varandra. Visserligen ser det ut som att de inte delar ”scen”, men samma ”rymd”, och då blir det konstigt. Goslins huvud är större än Fords, men i själva verket vet vi att Ford har större kroppshydda överlag. Därutöver har Goslin en mindre pistol än Ford, vilket gör det hela än mer märkligt. Jag undrar om psykoanalytikern Sigmund Freud (1856 – 1939) hade anat någon slags penisavund i denna framställning (?)

Valet att använda pastellfärger i postern gör mig också förbryllad. Ingenstans i filmen ser vi dessa färger, snarare det motsatta, vilket ger mig känslan att upphovsmännen inte hann se filmen innan postern godkändes. På internet finns det en uppsjö av fanskapade postrar som är mycket bättre. Jag hade hellre sett några av dessa på den kommande Blu-rayn.

Blade Runner 2049 kommer inte gå till historien för sin berättelse eller välutvecklade karaktärer, snarare för att den kostade mycket att producera och anses ha floppat rejält som förlagan. Jag kommer minnas den som ett misslyckat försök att väcka det futuristiska 1980-talet till liv.

IEGOCENTRISKT BETYG: