Det finns få spelutvecklare som är lika duktiga på att skapa en så genuin atmosfär som Kiev-baserade 4A Games.

I “Metro: Last Light”, är vi åter tillbaka på välkänd mark, nämligen långt nere i de kalla och dragiga tunnelbanesystemet vi kommit till att älska, förutom de stunder då vi måste upp till ytan och ta oss fram genom den mycket farliga ödemarken som en gång utgjorde Moskva med alla sina ruiner, monster och okända väsen, de s.k ”dark ones”. Sällan har en gasmask haft så mycket betydelse i spel som i Metro-spelen, men en sådan är inte det enda man behöver för att överleva i det postapokalyptiska Ryssland.

I det här andra äventyret (det första spelet hette Metro 2033), baserat på Dmitrij Gluchovskijs böcker, försöker vi leta upp den sista överlevande dark one som undslapp katastrofen i det första spelet. Det finns tydligen en koppling mellan denna varelse och protagonisten Artyom vi spelar. Artyom känns lite mer mogen den här vändan, eller så är det helt enkelt vi som spelar som känner en märkbar trötthet att behöva slåss mot det onaturliga och det mörka.

Det första man lägger märke till är hur fantastisk kraftfull den upphottade grafikmotorn är. Med alla inställningar på max, flyter i varje fall jag, genom ett spel som verkligen har en touch av grym hantverksskicklighet. Med alla inställningar uppskruvade till max på PC:n, är det en fulländad spelupplevelse som slår de samtida konkurrenterna  på fingrarna, men även nyare spel (Last Light släpptes år 2013).

Det är en sällan skådad detaljrikedom man får ta del av i spelets alla aspekter. Dimma, kyla, fukt, rök, vind, regn, radioaktivitet samt ljus och mörker, påverkar dig på ett eller annat sätt och lyfter tag i dig där du sitter framför skärmen och transporterar dig till en annan värld. Väl inne i spelet ackompanjeras du av dina egna fotsteg och ljud, NPC:er och tillhandahålls en uppsjö av vapen för att göra din färd genom underjorden, och ovan jord, så säker som möjligt.

Ljudet är av allra högsta kvalité precis på alla ställen, och så uppslukande att du knappast vågar sitta i ett mörkt rum utan att vända på huvudet vid minsta lilla ljud.

“Vad var det där!?”

Det var bara hjärtat som slog ett extra slag.

Jag märkte många förbättringar från Metro 2033, mest nämnvärt är hur bra optimerat spelet är till PC. Stadiga FPS höll min spelupplevelse njutbar från första till sista stund. Det första Metro-spelet förlöstes till världen med en rad tråkiga buggar som förstörde upplevelsen fullständigt. Många av dessa dök upp i mellansekvenserna att man helt enkelt inte kunde gå vidare i spelet eftersom sparfilen blivit korrupt. Sådan glädjeförstörande buggar upplevde jag aldrig i Last Light, och tur var nog det, annars hade jag ännu en gång fått förpassa ett spel till det ingenmansland där vissa titlar hamnar som är helt ospelbara (Bulletstorm till PC någon?)

Av någon märklig anledning har jag faktiskt inte läst Dmitrij Gluchovskijs böcker. Det har att göra med att jag ville uppleva dem helt och hållet i spelform först. Nu när ”Metro: Exodus” hägrar, och ”Metro 2035” också har släppts, finns det ingen fler ursäkter att låta dem ligga orörda på bokhyllorna i affärerna.

Apropå något helt annat, så finns det ett par olika slut på spelet, vilket detta slut blir, beror på hur du spelade hela kampanjen. Jag har testat ett ”bra” slut på spelet, och ett ”dåligt”. Vilket slut man än väljer att lämna spelvärlden i, har man en fantastisk upplevelse bakom sig. Efter ett tag, kan jag erkänna, vill man tillbaka igen. Ödemarken slutar aldrig att locka.

IEGOCENTRISKT BETYG: