Det var en eftermiddag, en höstdag och jag cyklade till fritidsgården efter plugget i full mundering (Fjällrävenväska, Sony Walkman och innebandyklubba). Jag tog den sedvanliga rutten över ett kargt landskap som kunde ha målats i akvarell av den amerikanske konstnären Andew Wyeth, och såg höstlöven dala till marken utan tillstymmelse av sorg. Där de landade, skapade de en missmodig palett av säsongens förväntringar och nycker. Det var som om naturen ville skalda: “Det finns så mycket att göra och uppleva …”, men orden uteblev.

Året var 1986 och allt jag hade i huvudet var actionfilmer och vackra flickor med blont hår. Dessa hade en särskilt påverkan på mig, det hade jag och min tunghäfta märkt varje gång de kom i min närhet. För att inte helt och hållet kollapsa när det täcka könet fanns i min närhet, trodde jag att lite sportaktiviteter skulle stärka mitt självförtroende, men ibland har man fel, väldigt fel.

När jag hade kastat mig av min knallblåa Crecent-hoj med tre växlar signerade “Turbo”, skuttade jag uppför trappan som ledde till fritidsgårdens övre del. Där på andra våningen i ett hus som såg ut som en skokartong lämnad vind för våg, fanns det en uppsjö av aktivitetsrum där man kunde göra roliga saker med alla sina kompisar.

I det största rummet fanns det utrymme för dans och fikastunder, men även en liten scen för livefrämträdanden av morgondagens stjärnor (läs snorungar som inte kunde ta en ren ton). I ena hörnet stod ett silverfärgat podium för wanna-be DJs som ibland fick äran att sätta fart på ungdomarna på discokvällar, och bakom det, en lönndörr till ett kontor som var så litet att någon med stort ego (inte jag), tvärt fick vända i dörrkarmen och gå tillbaka. Mittemot kontoret fanns ett kök som också var ett fik. Ofta puttrade kaffekokaren där för fritidsledarna, men kidsen, däribland jag, blev höga på Vera Blåtira, Cuba Cola och hembakade kanelsnäckor som var störren än våra ansikten.

Mittemot det stora rummet, kontoret och fikastället, fanns ett litet konferensrum, en garderob, ett biljardrum och en liten filmsal med skiljevägg som man kunde stänga igen om man ville nyttja lokalen till andra saker. Utanför fritidsgården, precis utanför ingången, fanns en sådan där vändplats för bilar, och den var en alldeles utmärkt plats när man ville spela “torr hockey” – som vi kallade det.

Den här eftermiddagen hade jag sett framemot att spela med mina kompisar, men ingen av dem var på plats. Istället för att se det sedvanliga gänget vid det utslitna bandymålet, stod en lång tjej med blont hår och tittade på mig. ”Ska vi spela?”, frågade hon.

Fördomsfull som jag var trodde jag inte hon förstod vad det handlade om. Bandy handlade om att slå hårda bollar så att kompisarna utbrast: “Wow!” – och tacklade en med hårda knuffar som belöning, helst så man ramlade till marken och fick näsblod. Det var häftigt. Den här tjejen kunde väl inte menar allvar?

Jag tittade på min klocka, en svart Casio som var just så där plastig att man tyckte den var världens bästa klocka. Den digitala displayen visade 15.03 (vi spelade alltid klockan tre), men inget grabbgäng fanns i sikte. Det tog mig kanske 4 sekunder att rabbla upp den ena dåliga ursäkten efter den andra för mig själv varför jag inte skulle spela med tjejen. När jag sneglade på henne såg jag att hon undrade var jag tänkte, så för att göra pinan kort sa jag bara:

”Äh, vi kör lite bollar då …”

Tjejen sken upp i ett leende, och helt plötsligt stod hon där med en hjälm och knäskydd och höll en klubba i händerna. Vi kom överens om att hon skulle stå i mål och jag skulle skjuta lite bollar på henne.

”Enkel match …”, tänkte jag.

Den första bollen blockade hon ganska enkelt, så även den andra och den tredje. På det fjärde försöket tänkte jag finta henne lite, och låtsade ett par gånger att jag skulle skicka iväg projektilen från vänsterkanten, sedan högerkanten; men hon rörde inte en min. Hennes koncentration var så total att jag kände hur hennes ögon borrade sig in i min lilla hjärna. På något sätt visste hon exakt hur jag tänkte.

Hon blockade den fjärde bollen, den femte, den sjätte. Hon blockade varje boll trots att det fanns hur mycket plats som helst bakom henne i målet. Hur jag än försökte kunde jag inte få den i mål. När vi byte plats tänkte jag samma dumma tanke som tidigare:

”Enkel match …”.

När hennes hård bollar kom farande var de som pistolskott och jag hade ingen chans. För ett kort ögonblick undrade jag om jag inte hade att göra med en ny Märtha Adlerstråhle (kvinnlig bandypionjär i Sverige), men det skulle visa sig att hon “bara” vara en vanlig tjej som älskade sport och tävlingar.

Efter att vi spelat en stund, eller rättare sagt, efter att jag fått på nöten ordentligt, fick jag reda på att hon var på besök i min hemkommun eftersom hennes mormor bodde där. Hon bodde annars i Båstad.

När man är 13 år, som jag var den gången, är man inte tillräckligt gammal för att förstå vissa viktiga händelser i sitt liv. Om jag hade varit ett par år äldre hade jag frågat henne vad hon hette, om jag kunde få hennes telefonnummer, vi kunde kanske “brevväxla”? Nej, inga sådana ord lämnade mina läppar. Vi bara pratade på om fritidsgården och att bandymålet borde fixas. Jag kunde inte undgå att lägga märke till hennes blå ögon, de fräkniga kinderna eller det långa, blonda håret. När hon log, fick hon små gropar i kinderna som gjorde henne väldigt söt. Efter att hon plockat av sig sin utrustning och lagt den i en sliten Konsumpåse med den gamla, gröna logotypen på, nickade hon och gick sin väg.

Helt plötsligt blev det väldigt tomt i vändplatsen, det var som om världen höll andan. Jag var torr i munnen och lite skakig. Det skulle dröja många år innan jag förstod vad som hade hänt den eftermiddagen. Ett oväntat möte, som ibland händer i livet, hade rört om ordentligt i mitt hjärta, och jag hade blivit förälskad för första gången i mitt liv.

Den där namnlösa flickan fanns i mina tankar i många, många år, och kanske är det ingen slump att min stora kärlek påminner mycket om henne. Hon är fruktlös och modig, stark och målmedveten. Min bandyklubba gick tyvärr sönder ganska omgående i andra matcher, men den oranga bandybollen vi använde har jag fortfarande kvar.

Det står ett datum på den; 14:e oktober, 1986.