Regissören Martin Scorsese behöver ingen introduktion överhuvudtaget. Han har varit verksam sedan 1960-talet och har en uppsjö klassiska och kultförklarade filmer på sitt CV, där ”Taxi” (1976) samt ”Oskuldens Tid” (1993) utgör några av mina personliga favoriter.

I sin senaste film ”Silence”, återvänder Scorsese till periodstycket och har skrivit manus tillsammans med Jay Cocks (en tidigare filmkritiker som numera är manusförfattare), och har fokuserat på 1600-talets Japan. Filmen bygger på boken ”Chinmoku” (1966) av den katolske författaren Shusaku Endo (1923 – 1996), och handlar om hur portugisiska jesuiter besöker Japan för att dels ge s.k. ”kakure kirishitan” (dolda kristna) sitt stöd, och dels leta reda på sin försvunne mentor ”Ferreira” (som spelas av Liam Neeson), som de misstänker har konverterat till buddhismen och förkastat Jesus.

Från den första, till den sista filmrutan, får vi ta del av en lågmäld berättelse med tvära kast som ger starka associationer till liknande filmer i genren. Jag tänker främst på Roland Joffés ”The Mission” (1986) där Liam Neeson också hade en roll, där man ännu en gång framställer ”de godas” eller ”de rättfärdigas kamp” mot ”de onda”, vilka de nu än må vara.

Scorsese är en mycket kompetent filmskapare, men det märks att han ibland inte riktigt vet vad han vill säga med jesuiternas kamp och svåra resa i filmen. Dessa guds utsända; Rodrigues (som spelas av Andrew Garfield) och Garupe (som spelas av Adam Driver), hoppar i havet utanför Japans kust och landstiger i ett feodalt Japan (Edoperioden), det s.k. ”Tokugawashogunatet” som år 1638 förbjöd all kristendomsutövning i riket och egentligen all kontakt med katolska, och icke-katolska européer. Öriket ligger i dimma, det är vinter och de två jesuiterna utstår hårda prövningar i en slags religiös radioskugga. Deras gud håller sig tyst, och de söker ständigt svar på sina frågor, egentligen tecken på att deras smärta och oro är till någon gagn. Filmen vill i det här skedet inte ge oss några svar, utan rör sig sakta mot ett uppvaknande som kommer mot slutet av berättelsen.

Det ständiga behovet av svar från någon högre makt torde vara filmens röda tråd, och den återkommer också i form av de kristna böndernas jakt på frälsning. De ser jesuiterna som gudar, trots att de inte riktigt förstår kristendomens budskap.

Mot en fond av tortyr mot de kristna och ständiga hot mot den egna säkerheten, ger Scorsese de två jesuiterna anledning att hålla ut mot de onda. I det här fallet inkvisitorn Inoue (som spelas mycket övertygande av skådespelaren Issei Ogata).

”Det var i tystnaden jag hörde din röst …”, förkunnar Rodrigues i en monolog, och påpekar ett av filmens stora problem; att nyansera den japanska överhetens fientliga inställning till kristendomen. Vi får det levererat i två särskilda portioner av Inoue och senare av Ferreira (som vid det här laget har fått ett japanskt namn och därtill en tillhörighet i kulturen genom att han fått ”ärva” en hustru och ett barn), att kristendomen är som en ful kvinna som inte kan bära barn. Rodrigues hävdar att allt handlar om kärlek till tron, men Inoue övertygar genom att påpeka att ingen vill ha en ful kvinnas kärlek och understryker människans sätt att rättfärdiga begäret efter det som man själv anser är attraktivt, så som en annan uppfattning om vad livet går ut på, eller vilket gud som är ”bäst”, om man nu kan beskriva det så.

Allt ställs på sin spets när Rodrigues, med den tidigare fadern Ferreira viskande i örat, får honom att inse att det stora lidandet han egentligen försöker att undvika, beror på honom själv. När en avbild av Jesus ligger på marken får han ett val. Trampa på ikonen och leva, eller döma en stor grupp människor till döden genom att vara passiv. Vad han väljer skapar mycket intressanta frågor hos betraktaren, och man söker onekligen efter svar inom sig själv vad man hade gjort i samma situation.

Filmen har en genomgående snygg ton, men musiken uteblir helt. Jag förstår vad manusförfattarna försöker att säga med filmen, men hade kanske önskat att den hade varit en halvtimme kortare. Det går inte att förlusta sig i tortyr på film, för det blir ofta fel. Fråga Mel Gibson som vet vid det här laget.

Det som dröjer kvar i mig är filmens sista budskap. Rodrigues inhemska fru ger honom en gåva att ta med in i dödens rike. Jag undrar vilken port han slutgiltigen knackade på …
_ _ _
Poster: © 2016 Metropolitan Filmexport.

IEGOCENTRISKT BETYG: