Här följer en liten novell jag skrev för ett tag sedan (år 2012) när saknaden efter författaren Stieg Larsson (Män som hatar kvinnor) – kändes extra stor. Efter att jag hade avslutat Millennium-trilogin uppstod det ett tomrum i mitt hjärta och jag kände att jag kunde inte släppa taget om Lisbeth Salander, inte än i varje fall. I min korta berättelse är Lisbeth på besök i Spanien under mystiska omständigheter och vill hämnas på en spelrecensent som skrivit illa om en datorspelutvecklare hon alltid beundrat. Vad ”Error 37” refererar till kan ni läsa här:

LÄNK: https://goo.gl/b2Qcth

Texten bör hamna under kategorin “fan-fiction”, och är på intet sätt i samma klass som Stiegs prosa, men det var trevligt att låtsas vara honom för en stund, och självfallet ska den läsas med glimten i ögat. Mycket nöje!
_ _ _

KVINNOR SOM HATAR MÄN

Lisbeth Salander trängde sig ut från det överfulla tunnelbanetåget i centrala Barcelona och fällde upp huvan på sin jacka. Det var januari månad men egendomligt kallt för att vara Spanien. Mannen hon följde efter i betonggrå sweatshirt och slitna Levisjeans, vek upp vid närmsta trappa som ledde upp mot Via Augusta, en sidogata till Ramblan – den stora huvudgatan i staden som närmst kunde jämföras med Paris exklusiva shoppingstråk Champs-Élysées, och jäktade förbi frusna spanjorer.

Salander såg att han fortfarande höll den vita påsen hårt i handen. Det fanns något märkligt över hela hans uppsyn som hon lagt märke till när han klev in i den lokala databutiken i området där hon bodde för tillfället.Han ser för obekväm ut, tänkte Salander och plockade upp en cigarettfimp från ett plåtetui hon fått av Mikael “fucking” Blomkvist. Hon tände och drog in röken utan att bli nostalgisk. Av storleken på påsen att döma innehöll den inget spektakulärt. Hon reducerade formen till något rektangulärt, något tunnt. En pocketbok kanske, men det förklarade inte hans uppsyn.

Mannen var ingen knarkare, det såg hon. Hans hy var inte blek eller gul, snarare smått solbränd som om han satte inne mesta delen av dagen och sprang ut när maten tog slut. Salander började formulera en analys i sitt huvud när hennes mobiltelefon började vibrera i fickan. Displayen visade: “Asphyx: Error 1183 …”

Fan, hennes mjukvara hade tydligen hängt upp sig på banken som hon höll koll på. Hon skulle bli tvungen att programmera om MySql-databasen med någon sorts Linuxsource; sedan hitta ett sätt att koppla ihop flera datorer utanför ramverket som sedan anonymt kunde skicka information till hennes Proxy i Australien. Hon lade problemet åt sidan och stannade upp vid ett stort skyltfönster där hon låtsades kolla på kläder för hundar!? Vad fan var det med spanjorerna? Mannen hon följde efter hade stannat till utanför ett internetcafé. När han såg en tjej komma ut log han åt henne och smet sedan in utan att se sig över axeln. Salander korsade gatan, rundade en svart Toyota Landcruiser 150 med D40 180 däck och sneglade in i den överfulla lokalen med blippande skärmar och skrattande ungdomar.

Mannen stod nu vid disken och pratade med en svarthårig tjej. Efter knappt en minut räckte han över påsen till tjejen och gick nedför en trappa som förmodligen ledde ned till ett serverrum. Salander slängde iväg fimpen under bilen, drog av sig huvan och steg in i caféet. Hon nickade till tjejen som hon varit där många gånger förr och satte sig framför en ledig dator. Salander låtsades plocka upp en lapp med verifieringskod. Hon sneglade mot det mörka skyltfönstret och såg att tjejen bakom disken försvann bakom ett skynke. Salander ödslade ingen tid. Hon reste sig, skyndade sig bort till disken och kollade efter så att ingen iakttog henne. Alla var upptagna med att spela Counter-Strike med fel upplösning på de trista och plastiga BENQ-skärmarna. Hon såg påsen omedelbart, sköt fram armen och drog åt sig den och försvann ut samma väg hon kommit.

Salander tog första sidogatan till vänster, skyndade sig nedför en trappa och gick genom en portal som vette ut mot en lång gågata som kantades av höga och spretiga träd. Hon noterade att fasaden till ett av de pråliga husen hade Antoni Gaudi som upphovsman. Den massiva gråskalan vittnade om ornamenterad betong, och de röda och gula detaljerna som stack ut här och var, var målad metall som inte såg speciellt stilfullt ut mot den obesudlade trädstuckaturen. Salander hoppade till när en blixt plötsligt gick av. Hon spände blicken över gatan och såg en stor grupp turister med kameror på magarna titta åt hennes håll. Det var huset de var intresserade av som tur var.

Hon fortsatte ett par hundra meter nedför trottoaren, korsade sedan en stor huvudgata som hade övergångställen som formade ett kryss och gick sedan in på en Sushi-restaurang. En kort och smal japan med svarta kläder ställde sig framför henne och bugade djupt.

“Irasshaimase, okyaku-san …” (Välkommen till vår restaurang…), sa han.

“Domo”, (Tack), sa Salander och såg sig omkring i den tomma restaurangen. “Aite arimasu ka?” (Har ni öppet?), frågade hon.

“Hai”, (ja), svarade mannen och pekade mot ett bord vid ett fönster.

Salander bugade och sa: “Gomen-nasai, kekkou desu”, (jag ber om ursäkt, men jag vill inte ha det bordet).

Mannen höjde på ögonbrynen men log nästan omedelbart:

“Wakarimashita”, (jag förstår).

Han bad henne följa med och gav henne ett bord längst in i lokalen. Salander satte sig ned och lade den vita påsen på stolen bredvid.

“Menyuu o onegai shimasu”, (jag tittar gärna på er meny), sa hon och nickade. Mannen bugade och försvann. Salander tog av sig jackan och kollade in restaurangen snabbt. Den hade den vanliga spartanska inredningen, men den var anpassad för europeér i och med att man inte satt på golvet.

Den japanske mannen kom snart tillbaka med menyn och ett glas vatten. Han hade även med sig en varm duk som hon skulle torka händerna med.

“Onegai shimasu …” (var så god), sa han och bugade.

Salander sa kort och gott: “Domo arigato”, (tack så mycket).

När han försvunnit öppnade Salander påsen på stolen och plockade ut innehållet. Hennes ögon vidgades och hon blev helt varm i kroppen. Det var inte sant. Hade det redan kommit ut!? Nej, det var var visst en tidig version av spelet. Hon öppnade fodralet efter att hon tagit in budskapet på det skissade omslaget och hittade en lapp med slarvig skrivstil på bruksanvisningen. Märkligt var lappen skriven på svenska.

Det stod: “Fy, detta spelet är ett skämt, Gearbox har tappat stinget!” Lappen var undertecknad med ett namn och en webbadress. Personen var tydligen med i redaktionen på sajten.

Salander suckade och blundade. Det första spel hon verkligen hade gillat hade inte varit Pac-Man eller någon sådan tramps, utan Half-Life expansionen “Opposing Force” av spelstudion Gearbox. De var kanske inte världens bästa spelproducent, men de hade verkligen försökt. Att någon dissade dem så här och skulle ge deras senaste spel dåligt betyg kunde hon inte acceptera. Det fanns inte i hennes värld.

Hon plockade upp sin mobiltelefon och kopplade upp sig mot Sverige via en autorouter. Sedan letade hon upp namnet som stått på lappen på Skatteverkets hackade hemsida, och såg att det tillhörde en kille som bodde i Stockholm. Hon memorerade hans telefonnummer, personliga uppgifter och loggade ut. Sedan kopplade hon åter upp sig på sin Proxy i Australien, skrev in adressen:

http://www.gamereactor.se

– i Opera Minis adressfönster och loggade in på sitt konto på Gamereactor. Via ett avancerat gränssnitt hon själv programmerat i Java, lyckades hon ta sig in på spelsajtens databas och planterade ett virus. Nästa gång vederbörande skrev ett ont ord om Gearbox skulle en osynlig orm radera hela recensentens hårddisk och skicka ut grova och smädande e-mail till hela hans bekantskapskrets. Mailen skulle börja med orden:

“Hörru nu din padda, nu ska du få veta vad jag tycker om dig!”

Salander skrev i forumet att hon gillade “Aliens: Colonial Marines”, men fick inget gehör av de andra spelarna. Hon loggade ut och stirrade in i väggen. Det verkade som om de flesta på sajten hade fastnat i stora MMO-spel, eller gjorde sig lustiga över karaktärer från andra spelvärldar som alltid hade betytt mycket för henne. Hon satt en stund och funderade över deras beteende. De hade ingen respekt.

Tre minuter senare hade hon kommit på hur hon skulle föra över alla intäkterna från World of Warcrafts förtjänster för en hel månad till sitt eget, hemliga konto på Caymanöarna. Hon tänkte lära dem alla en läxa de sent skulle glömma. Pengarna skulle hon använda till att sponsra nya sjukhus i U-länder samt bekosta massor av ungdomars skolgång i fattiga länder. De kapitalistiska krafterna i USA hade ändå tillräckligt med pengar som det var.

Magen började kurra precis när hon hade hackat in sig på Blizzards databas. Hon påkallade den trevlige japanske servitören och beställde en skål soppa och en pepsi-max. När han hade gått iväg började Salanders fingrar dansa över tangentbordet. När den avancerade koden var färdigskriven dök en promt upp på skärmen:

“YOU NEED TO NAME YOUR FILE …”

Salander skrev:

“Error 37”, och började äta sin soppa.