Charlie Chaplins underbara film ”The Kid”.

Dagarna rullar på, och pappa Walter har händerna fulla med sin lille son och livets alla möjliga åtaganden, men idag har jag tid och skriva och måste lätta mitt hjärta, för det rör det viktigaste vi har, våra barn.

Min lille grabb är en bra bit över 1-års åldern nu och har börjat på förskolan. Den första inskolningsdagen gick bra, så den andra, men på den tredje dagen skulle det ske. Jag skulle lämna över guldklimpen i en annan människas famn, och det var bäddad för tårar, både för mig och det lilla livet. Medan han sträckte ut sina skakande armar och tårarna rullade nedför hans kinder, var jag tvungen att dra på mungiporna och signalera att det inte var någon fara, att han skulle vara i trygga händer tills vi sågs senare på eftermiddagen. Jag pussade honom tre, fyra gånger, smekte det vackra huvudet och var sedan tvungen att gå. Sonen höjde på ögonbrynen när han såg min ryggtavla, och när jag vände mig om var tårarna där igen, skriken och jag ville bara sjunka genom golvet. Hur kunde jag göra så mot den person jag älskar mest i livet!?

Någonstans i bakhuvudet har jag alltid minnet av Charlie Chaplins film ”The Kid” från år 1921 när jag tänker på ledsna barn. Scenen när socialarbetarna tar Chaplins grabb från honom gör det alltid ont i hjärtat. Men det är ack så roligare när han springer över hustaken och jagar fatt bilen lite senare och återförenas med den lille pojken. Det finns ju inget viktigare eller mer betydelsefullt än kärleken för oss människor.

Vad förskolan anbelangar, minns jag själv hur det var när min mor lämnade av mig innan hon skulle till sitt jobb. Efter ett snabbt farväl brukade jag springa till varje fönster för att vinka hej då till min mor. Så snart hon var ur sikte, kom tårarna – alla feels, och hela världen var mörk … en liten stund. Sedan sprang man iväg och lekte med kompisar och glömde bort den där övergivna känslan.

Jag vet inte hur ni andra med barn känner kring det här, men hela dagen, från morgon tills vi sedan ses igen, glider tankarna till sonen. Jag undrar hur han har det, om han skrattar, om han gråter, om han har det roligt om han tänker på mig som jag tänker på honom?

Jag tror att ett speciellt band skapas mellan förälder och barn, och mellan barn och förälder i samma stund som det föds. Att komma ut i världen och sedan landa i en varm famn och titta upp mot ett ansikte som ler, etsar sig nog fast i själen på ett obeskrivligt sätt. Barnet behöver den tryggheten varje dag och det där leendet. Det är inte lätt att kliva ut ur bubblan och se sig omkring, för det är ju en annan värld där tryggheten är en liten längre bit bort.

Det är med andra ord mycket känslor, varje dag, från morgon till kväll, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Att vara pappa till någon är en otroligt vacker känsla, därför känns uppgiften som en stor ära. Jag kommer fortsätta göra mitt bästa, men något säger mig att de här tårfyllda morgnarna inte försvinner i första taget. Det känns onekligen som man sviker sitt barn, men det är en illusion. Man hjälper det i sin utveckling.